Dagens Nyheter – 3 maj 1871, sida 1

Såvidt jag kan se, fortsatte han, då Uffe icke gjorde någon min af att svara, rörer saken ett frieri, göm min herr son har behagat inlåta sig pä, naturligtvis utan att tala ett ord derom med sin far. Nåja, annat kan man inte vänta i dessa tider, då hvar och en gör hvad honom lyster, och respekt och pietet synas vara bannlysta ur landet, så att deri får jag väl finna mig. Men hvad som förargar mig, det är att du kunnat vara nog dum att fria till en flicka, som redan var förlofvad med en annan; slikt kan biott hända en sådan tanklös narr som du är. Hvilken ofantlig synd har jag då begått, eftersom himlen ansett mig förtjent af det grymma straffet att få en sådan idiot till son? Gå, gå, säger jag dig, och bäst vore, om jag aldrig mera finge se dig för mina ögon! Hvad som förargade öfversten mest i det olyckliga brefvet, som så mal å propos fallit i hans händer, det teg han med. Det var nemligen namnet Zimmerthal, som framkallade en hel mängd bittra minnen hos honom. Löjtnant Zimmerthal — så hette ju hans egen ungdomsrival, som utöfvat ett så afgörande inflytande på hela hans lif. Och öfversten mindes fullkomligt väl, att han sjelf en gång begått samma dumhet som nu hans herr gon, nemligen att erbjuda sin hand och sitt hjerta åt en flicka, som redan hade gjort ett arnat val. Alla dessa gamla sår upprefvos nu samt