Dagens Nyheter – 3 maj 1871, sida 1

kännedom om deras seder och bruk, deras lagar och institutioner, som hos oss kan väcka täflan, samt sträfvan efter något bättre. Huru kommer det sig, att vi, i så många andra hänseenden, mindre maktpåliggande och ofta för oss mindre nyttiga, söka så mycket möjligt är härma utländingen? Vilja vi icke lika så gerna likna dem, i fråga om narraktiga klädedrägter, en förfinad lyx, veklighet och förskämda seder, äfven på bekostnad af våra tillgångar, vår familjelycka, hela vårt bättre jag? Är det då endast det mindre goda hos för oss frimmande nationer som bör finnas värdt att efterlikna, och icke snarare det kloka, det rena, det sedliga, detrent menskliga hos dem? Böra vi ej blygas, att i många fail bibehålla en råhet, som andra folk längesedan hafva med afsky bortkastat? Finna vi väl ett slags njutning, ett slags ära i, att fortfarande kallas nordens barbarer? Frågan om den ogifta qvinnans utvidgade rättigheter är lyckligen löst, till stor båtnad för samtid och efterverld; det är således icke vid den vi vidare ha att uppehålla oss. Det är vid den lika maktpåliggande, lika brännande, om den gifta qvinnans befrielse från ett henne vsnärande ok. Aftonbladets artikelförfattarinna har i bjerta och sanna färger framställt åtskilliga taflor af olyckliga äktenskap inom olika klasser af samhållet, så att jag, för min del, har föga att tillägga. Jag vill endast anföra ett par exempel ur min egen lefnads erfarenhet, bland de många jag med egna ögon sett, med egna öron hört ech till min stora förtrytelse personligen förnummit. En ficka ur de högre klasserna gifte sig, för måuga år sedan, med cen ung militär. Han egdeingenting, kon, deremot, några och tjugo tusen riksdaler, som på den tiden var en betydlig förmögenhet. Utan att tala om att mannen, af naturen egoist och despot, strängt höll på sitt husbondevälde, som den milda, eftergifrande hustrun aldrig bjöd till att göra honom stridigt, hur högt hon än stod öfver honom, i bildning och genialitet, fäster jag mig endast vid deras ekonomiska ställning. — Han förskingrade ingenting: tvärtom förkofrade han, på bästa vis, deras gemensamma goda; men han var mot sin fru så ytterligt snål, att det var upprörande. Aldrig — under deras långa sammanlefnad, har hon egt en tolfskilling att disponera. Mer än sparsam i allt har hon måst vara. MBSällan har han unnat henne ett nöje, förenadt med den ringaste utgift. Hur mången föreläsning, som för henne, den estetiskt bildade, skulle varit en ljuf siälsnjutning, har hon ej måst försaka, emedan hennes man ej tyckt sig hafva råd att kosta på henne, hvad dock hundftatals mindre bemedlade kommo i åtnjutande af. I djupaste smuts och betänkligaste halka måste hon gå till fots, från norr till söder och så tvärtom, då herrskapet äro bjudna på supåer; ty att yrka på en hyrvagn vore himmelskriande. Allt har hon nödgats försaka för mannens snikenhet, och i allt har den ädla qvinnan tåligt och utan knot fogat sig. Hon har aldrig klagat; men bittrare md-te det mången gång hafva känts, helst vid åsynen af lidande medmenniskor, hvilkas nöd hon så gerna velat lindra. Och detta nu ålderstigna par, ganska förmöget äfven efter nutidens beräkning, är barnlöst och det var hennes förmögenhet, som grundlåde detta välstånd, hvaraf hon haft så föga glädje. In annan, ännu högre uppsatt dam, med sin fullvuxna dotter, har jag på lifvets väg sammanträffat med. De vore, för sitt en och familjfadrens synbara tillgångar, temlige tarfliga och ytterst försakande — den nittoniriga dottren ända derhän, att om fadren äfven ville bestå något nöje eller någon grannåt åt henne, som var hans afgud, hände det