Dagens Nyheter – 22 april 1871, sida 1

sigte mot ansigte, med kännatt, såsom jag ock som oss seger gifvit hafver, igenom vår Herra Jesum Ohristum. Med klarheten der uppe i förhållande till spegelbilderna här nere är det så, som när jag i den mörka natten stiger, oafiåtligen under ovisshet och förbidun stiger uppför den brauta. vädliga höjden, och till sist, när morgonrodnaden bräcker,. kommer upp på höjden, ser huru solen majestätiskt kastar ut sina flammor öfver den omätliga rymden, ser huru dimmorna allt mera skingras, ser nuru jorden ligger djupt under mina fötter i hela sin vexlande mångfald, med dagrar och skuggor, med lif och få öring, stor och dock liten, ordnad såsom ett mästerverk af den visa och kärleksrika handen der uppe. Pill en sådan höjd. icke på jorden. utan i himmelen, vill apostelen föra oss mod sitt underbara: då ani itt djupa: då skall jag ind är. Dit vill han föra oss igenom s igenom fröjden här nere. Bådade fvergångar allenast, spegelbilder, som hägra för våra lickar några flyktiga stunder, och försvinna. Klarheten är målet. Nu och då, här nere och der uppe, seendet uti ett mörkt tal och seendet ansigte mot ansigte, att närtan, kännat endels och att känna t, såsom jag ock känd är, se der ytterligheterna, som vilja göra sig lande i vårt lif. Men när aposteten kastar des stora ytterligheter in i våra tankar, när Herren genom stora smärtofulla skickelser låter sitt ansigte lyga in i värt hjertas verld, då betyder det, att spegelbilderna här nere och klarhbeten der uppe äro Icke blott ytterligheter, att det icke är något svalg befiästadt emellan jord-n och himmelen Det finnes länkar, som kedja oss tillsammans med Gud. jemväl här nere. Det finnes en Herrans klarhet, som gjuter sig utöfver jordens spegelbilder. Herren upplyse sitt ansigte öfver oss. och vare oss nådig, så bedja vi ju hvarje gäng vi bedja Herren om välsignelse. Det kan icke vara ett ord allena, det mäste vara en verklighet. Och det är just denna verklighet apostelen bevittnar med de orden: Men nu blifver tron, hoppet. kärleken dessa tre. Tron, kärleken och hoppet förblifva. De finnas således redan här nere; de äro det oförgängliga midt i förgängligheten. Klarheten der uppe sträfvar att vara en klarhet här nere, och de brut na strålarne al denna klarhet äro tron, kärleken och boppet . . fron är en flammande blixt. som skjuter ned i en menni-kas hjerta, P i syndens mörka natt. Midt under det mö .alet i spegelbilderna här nere kommer tron. Pen kommer mången gång midt i pröfningarnas bittraste strider. Herre! gack ut ifrån mig, ty jag är en syndig menniska, sådan är trons morgongryning. Herre! jag tror, hjelp min otro, sädan ör striden mellan mö och ljuset. Ljuset ligger i den trofasta bekär sen: Min Herre och nun Gud. Det är detta trons ljus, som blifver äfven vid klarheten der uppe, å vi få se Herren ansigte mot anrigte. Tvillet i tron försvinner. när vi i full klarhet der uppe få se hvad uppenbarelsen vittnar om dem. som stå för Lammet. klädda i sida. hvita klider: Desse äro de, som komne tro utur stor bedröfvelse, och hafva tvagit sina kläder, och gjort dem hvita i Lammets blod. Men tron sjelf försvinner icke; den får allenast ett annat namn och namnet är detta: då skall jag känna t, såsom jag ock känd är. Hoppet är ett segerrop midt i anfäiktelsens strider. Pet har icke sin killa i vårt eget hjerta. Det kommer ju äfven till dem som sörja, såsem de der intet hopp hafva. Det kommer ju såsom en ankärerund för de oroliga tankarna, äfven då det måste sägas om en menniska såsom om Rachel, att hon gråter öfver sina barn. öfver sina grusade förhoppningar, och vill icke låta trösta sig. Det kristliga huppet. ett bopp som, dignande under sitt eget kors, lutar sig mot Jesu kors och tryggar sig vid hans saliga löfte: Jag ; uppständelsen och lifvet; hvilken som tror IN mig han skall le om han än död biefve; och hvar och en som lefver och trer på mig. han skall icke dö evinnerligen. det hopp som famnar Honom som är uppståndelsen och lifvet, växer upp ur tron, växer upp ur klarheten från ofvan. Sådant är det hopp som blifver. Det blifver, just derföre att det har evinnerligt lif såsom sin utsigt; och när dess uppfyllelse kommer, när äfven dess namn förbytas. då heter det: vi se ansigte mot ansigte. Kärleken är en lifsena källa, som flödar med värna och ljus i lifvet. Hvadan kommer källan? Porlar den upp ur jordens innandömen eller silar den sig ned ifrån bergen. ifrån de eviga bergen der uppe. ifrån Guds berg och hus, ifrån Guds outgrundliga kärlek. barmhertighet och nåd i hristo Jesu? Förgänglig kärlek, den kärlek som håller sig vid hvad för ö: N n lek som elocknar. uär spegelbild a sig i mörker, , den kärleken kan X. grunden af det syndiga hjertat. Men cvig k elek, som fröjdar sig ölver sanningen, som fördrager allting, allting, boppas allting lider allting, den kärlek som ser Guds kärlek äfven i de mörka spegelbilderna, med ett ord, den kärlek, som vänder aldrig åter, han bafver detta insegel: Gud är kä leken. och den som blifver i) ken, han bi ver i Gud, och Gud i honom. Derför säger npostelen i vär text: Störst ibland dem är kärleken. Att lefva i kärlek, se der vårt lifs kallelse och BSS SAS AN ord Wiskg mtr ke At lige a gå SET PP AE