Dagens Nyheter – 22 april 1871, sida 1

mål. Kärleken är bandet emellan hjertan på jor den, kärleken är bandet emellan de bjertan som klappa här nere, och dem som lefva der uppe; kärleken är bandet emellan jorden och himmelen. emellan menniskan och Gud. Derföre byter kärlet ken icke ens bort sitt namn der uppo i klarheten; men den blir hel och fullkommen, då den fär se Gud ansigte mot ansigte, då den får kännat, som den ock fänd är. — Så är då klarbeten der uppe en tro utan tvifvel, ett hopp, som icke kommer på skamy en kärlek. som vänder aldrig åter. Att se spegelbilderna här nere med klarheten från ofvan, sådant är ljus i lifvet. Tron. hoppet och kärleken äro strålarna i detta ljus. Med dem i hjertat kunna vi tyda det mörka talet i pröfningarna. s Så låtom oss då bedja för vår konung. att Herren i sin nåd ville i denaa sorgens stund tyda det , mörka talet för honom och lika det bekymrade hjertat. Låtom oss bedja för vårt konungahus, att erren ville hägna och bevara det undan det mörka talet, gifva det sin frid under lifvets pröfningar. Låtom oss bedja för värt folk, att Herren ville låta det härefter såsom hitintills, såsom i denna stunden. göra konungens och konungahusets både sorg och glädje till sin egen, och sålunda genom sin kärlek kasta in en sträle af ljus i den hårda skickelsens mörka tal. Herre, himmelske Konung! Du som styr efter Din vishet, Du som i Jesu Kristo låtit oss se Din nåd och genom din heliga Anda uppenbarar Din sanning: Lär oss vid vår drottnings graf alt se spegelbilderng vär nere i klerheten från ofvan. Git oss tro och kärlek, att vårt hopp icke mätte komma på skam, det hoppet som ligger i det apostoliska ordet: Vi se nu genom cn spegel uti ett mörkt tal, men då ansigte mot ansigte,. Amen! ; Derefter upplästes af predikanten de af hr f. d. statsrådet F. F. Carlson författade personalier öfver framlidna hennes maj:t. Derpå utfördes nr 4 och 5 af sorg-kantaten: Qvartett i G-moll (Folket från när och fjerran klagar), sjungen af fruarna Louise Michaöli och Charlotte Strandberg jemte hrr A V. Dahlgren och A. P. Willman, och Duett i F-dur (Följ dig tröstligt i den mjuka svepninsen), utförd af fruarna Louise Michaali och Fredrika Stenhammar. Från orgelläktaren uppstämdes nu ps. 452, v. 2: : Jag går till himlen, hvart jag går, Om Jesum blutt jag följer, Min själ af Honom kronan får, Då grafven stoftet höljer. Jag gör ett saligt val. Jgenom dödsens dal Hin gång är trygg i Jes Jag går till himlen, hvart jag går. Vid psalmens slut framträdde erkebiskopen dr A. N. Sucdberg med sina assistenter (pastor primarius dr CO. HH. Fallenius, öfverhofpredikanten dr C. 4. Rundsren samt ordin. hofpredikanterna P G. Anjou och A. G. Påhlman) till katafalken, hvarefter, sedan den kungl. kronan blifvit bortlyftad från locket af likkistan, erkebiskopen förrättade jordfästningen. Samtidigt (klockar 1,35 e. m.) teg begrafningssaluten sin början, vexelvis från Skeppsholmen och från en afdelning af Svea artillerviregemente, uppställd vid Nya Kungsholmsbron. Sedan den vid begrafningar vanliga bönen jemte välsignelsen lästs, afsjöngs från orgelläktaren ps. 3, v. 7: Oss välsigna och bevara: Med nåd Ditt ansigte förklara Och vänd det till Ditt folk med frid: Här Ditt namn vi vilje sjunga, Och sedan, med en helig tunga, Dig lofva, Gud: till evig tid, Med Dina Cherubim Och Dina Serafim Hosianva! Helig är Gud, All verldens Gud. . Ail krafts och nåds och visdoms Gud! Orkestern stämde nu in, och kantatens sista nr vidtogo: Recitativ och kör i Ddur, (Så länge här finrs plats och När ur moliens ramar domens englar ropa), recitativet sjunget af hr A. Willman, och kören af Stora teaterns körpersonal. Under tiden hade dd. exc:r och herrar serafimerriddare, jemte de generalsoch amirals-personer samt högre embetsmän, hvilka skulle bära det k. liket, stigit fram till katafalken, ochden k. lik spår.