Dagens Nyheter – 18 april 1871, sida 1

granskning, dels sökte visa den stora nyttan för försvaret afindelningsverkets bibehållande, hvarid han, bland annat, anmärkte att den indelta stammen genom sin permanens har en afgjord fördel framför hvilken annan stam som helst, samt att denna egenskap äfven bidrager till dess krigsduglighet, emedan endast cn längre tjenstgöring under fanorna kan bibringa den fysiska styrka, den stadga i lynnet och den moraliska kraft, utan hvilka egenskaper hos em trupp föga duglighet af densamma kan väntas. Det märkligaste yttrande, som under förmiddagen afgafs i andra kammaren, var utan tvifvel hr v. Geijers, då han yrkade bifall till den reservation, första kammarens ledamöter i utskottet afgifvit och i hvilken de, som bekant, reducerat indelningsverket helt simpelt till en beskattrvingsfråga, enär de vilja lemna rotehållarne öppet att antingen hålla karl eller betala vakansafgift. Tal. ville dock ha någon lindring, hvarföre han ansåg bäst att utskottet skulle uppdragas att i sådant syfte afgifva nytt förslag. Hr von Geijer yttrade nemligen den åsigten, som han trodde gömde sig hos alla som i denna fråga egde sakkiännedom, att en stam, grundad på indelningsverket, antingen i den nuvarande eller någon annan form, ur militärisk synpunkt vore förkastlig; endast en stam, som bildats under ferårig garnisonstjenst, ansåg han kunna komma i fråga, då man ville organisera ett starkt försvar. Enligt denne talares yttrande skulle alltså bakom de 5 första-kammar-reservanternas förslag ligga gömdt ingenting mindre än det — preussiska militärsystemet! Chefen för civildepartementet, hr Bergström, yttrade sig äfven på förmiddagen från statsrädsbäinken i öfverensstämmelse med den åsigt, han vid 1869 års riksdag uttalade, nemligen avt knektekontrakten icke ha privaträtts natur. Han tviflade icke på att denna fråga, hvilken mer än andra borde ena skilda åsigter, skulle afgöras på så sätt att beväringslagen antoges utan någon inblandning med indelvingsverket, angående hvilket roteoch rusthållarne sedermera kunde vänta alla rättmätiga lindringar. Hr Kallstenius, som fann det särdeles olämp ligt att man nu tänkte på indelningsverket, yrkade bifall till ett, på förhand formuleradt och i tryckta exemplar i kammaren utdeladt, förslag, hvari soldatlönen och vakansafgiften bestämdes till 100 rdr, om hvilket förslag tal. emellertid ansåg nödigt att utskottet uttalade sig, hvarför han föreslog att trågan om indelningsverket måtte till försvarsutskottet återremitteras. Detta yrkande understöddes redan ur dagens diskussion af hrr Åstr and, Abr. Rundbäck, Kinmanson och Porsbäck. Hr Ileeggström, med hvilken hr Granlund redan förenade sig, instämde äfven med hr Kallstenius, men ville ha summan bestämd till 80 rdr. Hr John Ericson, hvilken, såsom bekant, frawställt ett särskildt förslag för kontant aflösning, ansåg detta förslag vara det enda möjliga, som kunde något så när tillfredsställa de flesta intressena. Han anmärkte, att om regeringen vid riksdagens början framlagt ett förslag i samma form, som de fem reservanternas, så hade det kanske haft utsigt att antagas, men nu vore det för sent äfven för detta att vinna bifall. Hr Erieson hade dock icke tillfredsställelsen att finna understöd för sin reservation af någon enda af de i går uppträdande talarne, af hvilka många tvärtom gjorde ganska skarpa anmärkningar mot hans förslag. Hvarken tid eller utrymme medgifva oss att redogöra för hvarje talares yttrande, hvilket äfven vore obehöfligt, då under diskussionens lopp ingenting nytt förekom; utan inskränka vi oss dertill att anteckna de under gårdagen uppträdande öfriga talarne jemte de af dem framställda yrkanden. För återremiss till utskottet talade, under anförande af flera skäl, bland