Dagens Nyheter – 18 april 1871, sida 1

so MES dom, om någon af dem hade sett en ung man, lång och starkt byggd, med blondt hår och blå ögon. — Ja, sade två af brandvakterna, honom känna vi. Han slogs utaf tusan, men så skall han också få ärligt betaldt derför, det kan han vara viss om. — Får jag säga er ett ord, godt folk, yttrade Palle, i det han förde de båda brandvakterna afsides i ett hörn, den unge mannen är en af mina vänner, och jag skulle högst ogerna sc, att något ledsamt händer honom. Om jag nu ger er fom riksdaler hvar, så kunna ni nog säga, att han into har gjort er något ondt, utan att han har kommit med af misstag. — Ja, kors! det kunna vi mycket väl säga, svarade brandvakterna med ett vänligt leende vid anblicken af de blå sedlarne. Har herren kanske flera goda vänner, som herren skulle vilja ha försatta på fri fot, så säg dot bara åt oss, och det går så oändligt väl för sig. — Nej, om ni blett göra hvad ni kan för den som jag redan har nämnt, så är det bra. — Ja, det kan herren vara säker om. Och hade vi bara vetat att den andre herrn hade så fina vänner, så skulle vi naturligtvis aldrig ha tagit fast honom. Men vi ska säga herren, att vi brandvakter få lof att se till att det är frid och ro i staden om nätterna, och det måste vi göra utan afseende på personen. Och brandvakterna togo af sig siua mössor