Dagens Nyheter – 4 april 1871, sida 1

— rn rn age Ste a Ra a en na a cialt hänseende äro så Önskvärdä — måste den blifva indelt. Som man emellertid icke i våra dagar kan hoppas, att jordbrukarne frivilligt ingå på några knektekontrakter utan full ersättning, finge naturligtvis en årlig sådan uttaxeras af alla icke-jordbrukare. Att dessa sednare skulle spjerna emot en dylik uttaxering vore ej att befara. Man låte endast våra upsalaprofessorer och andra indelningsverkets (regeringens) anhängare utlysa folkmöten och vädja till fosterlandskärleken. Ener kan iman befara, att de, som visat sig som så ifriga patrioter, när det gällt att kasta största tungan af försvaret på den fattiga allmogen, i en hast skulle blifva likgiltiga för fosterlandets försvar, när det blefve fråga om uppoffringar som drabbade alla lika? Ej heller hade man att förvänta något motstånd från jordbrukarnes sida. De finge ju full ersättning för den årliga kostnaden? Och i händelse de hyste någon fruktan, att ersättningen i en hastig vändning kunde komma att torka in under det att skyldigheten qvarstode som ett real-onus, behöfde man endast vädja till någon af de unga gubbarne vid vårt andra universitet, som snart skulle öfvertyga dem, att grund-katterna, indelningsverket inberäknadt, j äro annat än statens ouppsägbara inteckningar, som, långt ifrån att utgöra någon börda, tvärtom äro en välsignelse, emedan vi hafva dem att tacka för den sociala lyckan att ständigt hafva est ett sjelfegande bondestånd, samt för öfrigt, att vår sunda utveckling sker genom utbildande af inhemska institutioner, företrädesvis sådana som indelningsverket. Hvarföre påyrka icke indelniogsvännerna en krigsorganisation enligt nu anförde grunder? Med en så aktningsbjudande armf6, äfven om några tusen båtsmän fråndragas, blefve vår beväringsinrättning, som dessutom icke lemnar stort mera folk, obehöflig. En sådan arm egnade sig dessutom väl för ordningens upprätthållande och för åstadkommande af stora öfningsläger. Med en sådan armå vore försvaret så betryggadt, att det vore tillräckligt om alla vapenföra, som ej tillhörde armån, insattes i landstormen. Visserligen kunde någon icke-fackman, r-om således ej begrep indelningsverkets höga betydelse, hysa något tvifvel om, huruvida en dylik armå skulle kunna med hopp om seger sammandrabba med en lika stark fiendtlig, bestående såsom t. ex. den preussiska af yngre, intelligentare och tio gånger mera öfvade officerare och soldater; visserligen kunde en sådar i yrket icke hemmastadd finna det mindre betryggande att fosterlandets försvar uteslutande lades i händerna på en besoldad arm, som under krigstid måste ersätta siaa förluster med oöfvade individer af landstormen, tillhörande från soldatesken skilda samhällsklasser och hvilka skulle fullständiga de militära brister som redan derförutan funnes. Men dessa betänkligheter finge väl vika för den ofta framhållna omständigheten, att vår armå hade en lysande krigshistoria att bevara, att den hade Narva, Litzen och nawnen på några andra bataljfält inskrifna på fanorna; och att fienden sannolikt skulle ATA TPI RSEE EAT MAYS PTISS AEA