Dagens Nyheter – 4 april 1871, sida 1

Inez hade verkligen lyckats sätta nytt lif i honom. Det var som om hennes ystra, barnsliga glädje hade meddelat sig åt horom, han var icke längre skygg och misstänksam, utan han talade till Inez som ett barn talar till ett annat barn. — Ni deltager således mycket litet i sällskapslifvet, anmärkte Inez, då Uffe berättade för henne huru han brukade tillbringa sina dagar. ; — Aldrig. — Och är ni då icke heller någonsin med på baler? — Jag kan inte dansa. — Hvarför kan ni inte dansa? Alla menniskor kunna dansa, om de blott sjelfva vilja. Ack! det finnes ingenting i hela verlden som är så utmärkt roligt eom att vara på bal och dansa. Skulle pi då inte ha lust till att komma på on bal och dansa med mig? — De andra skulle blott skratta åt mig. — Det skulle jag nog lära dem att låta bli, sade Tnez ifrigt. — Det kunde ni inte, om ni också ville. Jag vet vil, alt folk alltid skrattar åt mig för det jag bär mig så dumt åt, och derför vill jag icke heller vara bland menniskor. — Men det är bara inbillning, invände Insz. Ni bär er allsinte dumt åt... Har ni burit er dumt åt i afton? . — Nej, derför att ni inte skrattar åt mig, men det göra de andra, svarade Uffe.