Dagens Nyheter – 4 april 1871, sida 1

i ett land, så länge föråldrade institutioner der qvarstå, hvilka söndra nationen uti skilda klasser med motsatta intressen. Svenska folkets urgamla pligt är, säger man, att gå man ur huse till fostlana ör: (a oats dets försvar. Denna s2t3 är vacker och fosterländsk. len svenska folkets regenter herva dessutom ålagt detsamma att underhålla en stående arnd, hvärs ändamål varit, dels att hindra massan, synnerligen allmogen, att afskudda sig förtryck, dels att utföra krig, som haft annat ändamål än landets försvar. Manskapet till denna arm6 uttogs godtyckligt bland den fattigaste — och följaktligen värnlösaste — folkklassen, nemligen allmogen. Detta godtyckliga och rättsvidriga uttagande af manskap var det hafvudsakliga sättet för armåns åB8tadkommande och kallades utskrifning. Sedan utskrifningen blifvit gammal häfd, oeh således någon utsigt att få den upphäfd ej förefanns, önskade naturligvis allmogen, att den densamma pålagda olidliga bördar åtminstone något mildrades genom borttagandet af dess godtycklighet i tillämpningen. Under sådana förhållanden var det då lätt för Carl XI, i likhet med sin kungliga sarstida i Frankrike passionerad för ordningens befästande och allt slags reglementerande, att icke allenast förmå, utan äfven få allmogen att sjelf begära, att genom formligen upprättado kontrakter erhålla skydd mot väwvnda godtycklighet. Sedan konungen sålunda tj nåder medgifvitt hvad allmogen begärt, var också det ifrågavarande våldet (utskrifningen) legaliseradt, ehuru i förändrad form Men ej nog med hvad som tillförene skett. Nu vill man också beröfva allmogen det återstående skydd, som dessa kontrakter medgifva. Och när en minister, i likhet med krigsministern uti sitt organisationsförslag af 1869, uppträder för att advocera bort rotehållarnes oförtydbara, kontraktsenliga rätt, röner han icke allenast icke enhällig ovilja utan man inlåter sig i vidlyftiga diskussioner i ämnet, alldeles som om nämnda rättighet kunde ifrågasättas. Ock, hvad än värre är, det synes, eller åtminstone har synts, ej alldeles omöjligt, att en representation, som låter en sådan absurditet som stadgandet i regeringsformens 80:e S qvarstå, vore i stånd att åstadkomma ett motstycke till det år 1812 genom beväringsinrättningens införande af båda statsmakterna begångna kontraktsbrott. Vore de, som predika indelningsverkets förträfflighet i såväl nationalekonomiskt som militäriskt hänseende, konseqventa, borde de yrka på dess största möj iga utsträckning. De borde resounera så här: Då den nu berustade och roterade jorden, representeraude ett kapital af 1,000 millioner rdr, kan uppsätta 26,000 soldater, bör hela nationalförmögenheten, som representerar minst 4,000 millioner, kunna underhålla 4 gånger så många soldater, eller 104,009. Och på det att denna armå af 104,000 man måtte blifva ena fosterländsk institution, slå rot i sederna och rot i bygderna, komma på fullt nationell grund, komma i besittning af de utmärkande egenskaper som såväl i militärviskt som so