Dagens Nyheter – 4 april 1871, sida 1

hopp var emellertid att kaptenen skulle komma in och börja berätta sina historier; det var ändå alltid en god undsättning. Men äfven detta hopp blef sviket. — Min far är inte hemma i afton, sade Inez. Läkaren sade att han nu kunde få gå ut, och så gjorde händelsen att han just i afton blef bjuden till en af sina vänner för att spela kort. Härom lät han icko be sig två gånger, ty han började finna det fasligt tråkigt att så der hållas instängd. — Ja så, sade Uffe, då — då är det visst bäst att jag går igen. — Nej, hvarför det? utbrast Inez. Ni kan gerna stanna här; jag är så van att mottaga främmande, när pappa är utgången. I förra veckan satt gamla konferensrådet Vagtel och språkade en hel timma med mig, medan pappa var borta. Inez satte mycket värde på den största möjliga frihet. Hon hade egentligen sjelf ombesörjt sin uppfostran, ty modren hade blott klemat bort henne, och efter hennes död hade kapten Roslin väl gifvit sin lilla dotter en guvernant, men ålagt denna på det strängaste att i alla afseenden rätta sig efter frökens önskningar. Hon var så van ifrån barndomen att so allt vika för sin vilja; då hon växte upp, samlado hennes skönhet en talrik skara tillbedjure omkring henne, hyilka såsom ödmjuka slafvar gåfvo akt på hennes minsta vink, Sällskapslifvets reglor och bruk