Dagens Nyheter – 30 mars 1871, sida 1

tet sE SaRsN Änrnirnn re eler ej ske förr än efter en öfvergångstid af 15 år, hvarigenom den plötsliga rubbning af skatteväsendet, och i följd deraf äfven af egendomsvärdgana, som annars skulle uppstå, ubder en läsgre tid förberedes samt derigenom blir mindre, känbar. Deremot börja roteoch rusthållare genast åtega sig den för försvarets betryggande nödvändiga utsträckta wvärnepligten. Men i stället för att samtidigt åtnjuta den lindring, hvartill de enligt hr Abelins första förslag varit berättigade, fullgöra de under 15 år sina gamla förpligtelser, vid de lediga numren medelst vakans-afgifts erläggande. Detta åtagande af den så betydligt utsträckta värnepligten utan lindring gäller äfven för dem såsom uflögning — en aflösning som måste anses så mycket mera tillräcklig, som sjelfva skyldigheten till aflösning är ganska tvifvelaktig och i alla händelser ätskilliga andra fastigKets-naturer och kapitalvärden helt och hållet eller delvis utan aflösning blifvit befriade från dem åliggande skyldigheter till indelningsverkets uppehållande. Medan hr Abelin sålunda lemnar den sociala och statsekonomiska sidan af denna stora fråga alldeles utan afseende, löses den af hr Mankell på ett sätt, som synes vara det enda praktiskt möjliga, och hvilket visserligen anses grufveligt orättvist af dem, som nu draga fördel af den rådande ojemna beskattningen, med som torde vinna allt större anklang, ju mera såväl de sjelfva som det öfriga folket bli upplysta om alla dithörande omständigheter. Låtom oss å andra sidan antaga, att det verkligen medelst öfverrumpling eller våldsamma åtgärder lyckas regeringen samt dess verktyg inom riksdagen och pressen att, utan indelningsverkets. lindring eller aflyftande, införa den så betydligt ökade värnepligten. Hvad blir följden? Säkerligen den, att inom några år en häftig reaktion inom landet uppstår, hvilken kan medföra ganska vådliga rubbningar af samhällsordningen och möjligen äfven indelningsverkets upphäfvande utan någon sorts aflösnivg och utan någon öfvergångstid. Regeringens politik i försvarsfrågan är sannerligen ganska kortsynt. Litande på den belåtna stämningen efter en tillfälligtvis ovanligt god årsväxt, som för framtiden ingalunda kan påräknas, äfvensom på den konstgjorda skrämseln för en stormakt, som ännu åtminstone ej ådagalagt några fiendtliga intentioner emot oss och hvilken i alla händelser aldrig kan nå oss förrän den fått en stor flotta — en sak som dock ej är några års, knappast årtiondens verk — anser den. sig ej mera behöfva vidblifva sina för tvenne år sedan utdelade: åsigter i afseende på lindringen, såsom underlag för den utsträckta värnepligten, utan skrider. raskt till verket att begära dubbelt så mycket, utar ringaste tecken till eftergift. Med skäl kan frågas, om en dylik svinglande konjunktur-politik är öfverensstämmande med en regerings värdighet? Månne den ej drager alltför störa vexlar på folkets godmodighet och förmodade politiska okunnighet? Månne den ej alltför högt uppskattar inflytandet af en legd eller vilseförd press? Månne den ej alltför mycket förtröstar på den felaktiga sammansättningen af en representaticn, som genom ett obetingadt bifall till degs vacklande planer äfven för den blindaste skulle göra tydligt, att