Dagens Nyheter – 30 mars 1871, sida 1

2 RNA utan sökte dölja sin förlägenhet genom satt taga för sig en stor smörgås. Öfversten. ans såg ;detta för ett nytt bevis på Uffes: faddhet och började derför utfara ännu häftigare emot konom. — Äta-och dricka kan du; stor och stark är du på kroppens vägnar, men med: själen är det klent-bestäldt. . Om du ändå vore som Palle Löve — han är visserligen en pratmakare, det vet jag nog, men det finns dock lif och eld hos honom, man kan åtminstone se att han är en ung menniska; du deremot, du går och sofver bort ditt lif, aldrig hör man ett förnuftigt ord af dig, än mindre gör du något som är förnuftigt. Och så skall då Hjelmarnes ätt sluta! Denna ätt som har följt Daniel Rantzaus och Herluf Trolles -banår, denna ätt, som kämpat vid Rhens och Donaus, ja, till och med vid Mississippis fjerran belägna stränder, den slutar nu med en sådan eländig stackare! Nu hade Uffe. ätit upp sin: smörgås, men han var till den grad förlägen: att han icke visste bättre än att förse sig med en ny. Öfversten hade råkat i extas; hvad han sade vår kanske lika mycket en sjelfanklagelso som det .gällde Uffe, men detta kunde Uffe ju icke veta. , Öfversten gick ett par hvarf fram och tillbaka i rummet, derefter bar det af ut för honom, och han slog dörren hårdt igen efter sig. Uffe blef sittande allena: Det var likasom