Dagens Nyheter – 20 mars 1871, sida 1

I följd deraf inträffade nu det högst märkvärdiga förhållandet att Uffo kunde sina lexor på sina fem fingrar, när fru Hjelm hörde honom hemma om morgnarne, men vär sedan läraren hörde honom, kunde han oftast ganska klent. Uffe fick emellertid aldrig mera hårda ord eller slag, ty lärarne ansågo honom för mindre vetande och ville derför icke behandla honom med sträughet, och öfversten för sin del menade att ansvaret för Uffes uppfostran nu hyvilade på skolan, och att han ej hade något skäl till att lägga sig deri. Då Uffe var tolf år gammal, började han plötsligt växa, och det med en sådan hastighet att det nästan säg ut som om det skedde med lit, som om det var något han hittills glömt och nu ville skynda sig att fullgöra. Och Ufte växte icke som andra gossar, de der skjuta upp och bli långa och smala som gärdesgårdsstörar; nej, hade Uffe hittills dröjt med detta arbete, sä gjorde han det nu så mycket bättre i stället: han växte lika mycket både på längden och bredden, så att innan året var förbi, var han den störste och gröfste i hela klassen. Han kunde nu ge hvem som helst stryk om han ville, men, alltsedan den dagen då han såg blodet flyta!ur lille Löves näsa, hade han känt en stor motvilja för allt slagsmål, så att han hellre ville låta drifva med sig på alla möjliga vis än han tog till knytnäfven. Och nu då Uffe fick grofva lemmar och goda krafter var det som om han