Dagens Nyheter – 20 mars 1871, sida 1

Dy rå och räkenskapskontor i äro inr 16 E has tidningens hufrudredaktör oeh ansvarige utgif TR LE nn hvilken i och för sig innebär ett principenligt häfvande af denna institution, ingalunda gifva nämnda armåorgavisation en fosterländsk prägel och önsklig styrka, just i följd af den deruti inneboende orättvisan och principlösheten. Under påträngandet af stora verldshändelser och patriotiska upprop är det lätt att anställa sensationsuppträden på felkoch andra föreningsmöten samt att framkalla en allmän meningsyttring, som i sjelfva verket ej finnes, emedan den ej fattas af förståndet, utan blott dikteras af känslan. Insändaren tvekar ej heller i sin öfvertygelse att de från många håll åberopade folkbesluten i försvarsfrågan inom vårt land ej hafva större värde och betydelso än de famösa Napaleonska plebisciten, bedröfliga och betydelselösa i färsk äminnelso. P. —n. liga tjenston i ett land, hvars styrelse och representationssätt hvila på monarkisktaristokratiska grunder, i jemförelse med ett land der de demokratiska principerna gjort sig gällande, är den höga rang Bom tillkommer dem af statens embetsmän, hvilka stå närmast styrelsens medelpunkt. oocEn person, hvilken innehaft samhällets högre platser, anser cj mera lämpligt att taga del i sådana bestyr, hvarmed vi vanliga menniskor sysselsätta oss. Det skulle under förra förhållanden här i landet varit alldeles himmelsskriande, om t. ex. ett statsråd återgått att blifva professor, hofrättsråd, industriidkare eller något dylikt, och bland de svårigheter som företedde sig vid förhandenvarande ombyte af ministrar var det en ibland de största att kunna skaffa lämpliga platser åt förutvarande statsråder. Också hafva vi på senare tider sett huru biskopar, landshöfdingar, presidenter m. fl. i stor mängd varit f. d. statsråder, och rekryteringen af dessa platser med fordna konseljledamöter har skett i en sådan skala, att man nästan frestats tro att dessa rangplatser egentligen äro afsedda för att dels bafva lämpliga reträtter åt f. d. ministrar och delse dermed belöna s. k. Yrikedagsför tjeneter, Ad. Vv. 8. sådana personer, hvilka under riksdagens lopp lemnat sina bona afJfcia å regeringen och isynnerhet sådane som öfvergått från oppositionens leder till styrelsens redskap. Då man vet att nästan alla dessa s. k. förtroende-embetsmän stå i spetsen för styrelser celler rätter, hvilka äro så organiserade, att de i allmänhet kunna skötas chefarna förutan och ofta skötas bhärtre i chefens frånvaro än då hans höga personlighet tager del i affärerna, och då man både under gamla och nya representationen sett huru en stor delaf sådane provinsernas främste män dväljas i hufvudstaden och der fylla funktionerna af mer eller mindre lyckade riksdagsmän, så kan man blifva frestad att tro, det dessa platser egentligen endast äro behöfliga dels såsom lockbeten åt ohandterliga riksdagsmän och dels såsom hviloplatser för statsräder. vid ministerombytet i somras skedde emelej så ringa betydenhet, i det att af 4 då afgående ministrar endast en, neml. exe. De Geer, fick sig tilldeladt ett förtroende-embete, då deremot de öfriga tre återgingo till Sprivatlifvets luga. Då detta blef pf allmänt I