Dagens Nyheter – 20 mars 1871, sida 1

den innerligaste tillgifvenhet, om Löve bara villo låta bli att tala om det för någon. Det lofvade lille Löve då också, ty när Uffe uttryckte sin vänskap på detta vis, huru fruktaensvärd måste icke då hans fiendskap vara? Dessutom var lille Löve, oaktadt han var klassens qvickhufyud, synnerligen godmodig till naturen och ville ej gerna tillskynda någon menniska förtret i onödan. I följd häraf blef saken en hemlighet mellan Uffe och lille Löve. Men Uffe hade genom denna händelse förlorat all lust att vidare go reela sittoppar; han fann det förnuftigare att för framtiden följa sin mors råd. Man dref icke heller så mycket gäck med honom denna dag som den föregående ; det hade blott varit till en början; nyhetens ihtresso var borta, och efter ett par dagars förlopp blef Uffe betraktad alldeles säsom en af de andra pojkarne. Småningom vande sig Uffe vid skollifvet; han fann det ej så förskräckligt som han första dagen hade tänkt sig det, men någon synnerlig glädje tillskyndade det honom icke heller. Kamratlifvet, som för de flesta kastar en så oförgätlig glans öfver deras skoltid, kom Uffe ej att njuta något af; ham var alltför skygg och tillbakadragen i sitt umgänge med de andra gossarne, och då han icke sökte upp dem, sökte icke heller de upp honom. När de lekte tillsammans på fristundorna, brydde han sig ej-om att leka med dem; hun tyckte det var roligast ait sitta i en vrå och se på