Dagens Nyheter – 18 mars 1871, sida 1

nästa dag tog han gossen med sig ut på en promenad. Det var en vacker sommareftermiddag; i början kände sig väl Uffe något tung om hjertat såsom alltid då han var ensam med fadren, men då solen sken så klart och foglarne sjöngo så muntert och den raska gången satte blodet i liflig rörelse, blef Uffe dock snart helt frimodig. Men olyckligtvis begynte öfversten nu med sina försök att utvidga Uffes kunskaper; han frågade honom hvad den blomman hette, hvad det trädet kallades och hvem som egde det der vackra lamästället. Uffe visste hvarken det ena heller det andra och syntes våra utan allt intresse för de nyttiga upplysningar fadren gaf honom. Så gick det som vanligt: öfversten blef förargad och grälade på Uffe, denne började då att smått gråta och öfversten tystnade, för att ej göra det onda värre än det var, Bamt fortsatte tigande promenaden. Och nu kom öfversten in på de gamla, mörka tankarne om lifvets fåfänghghet och alltings förgänglighet, och ju mera öfversten tänkte, desto fortare gick han; han glömde alldeles att för hvart steg han tog, måste Uffe taga tre för att följa med. Uffe fick således halfspringa vid hans sida; och hvar gång han blef litet efter, sade öfversten blott: Raska på, Uffe, raska på!4 och så fortgick det tills de kommo fram till Klampenborg. Der intogo de en kopp kaffe för att stärka sig med, och så bar det af hem i samma fart. Ufte var så trött att han knappt kunde släpa hepen