Dagens Nyheter – 18 mars 1871, sida 1

RR RE ör Fr FS ro En or An rr vinst, men drabbas i intet eller ej liknande förhållande med denna af värnepligt. Sådan var, 1 få drog tecknad, ställningen då beväringslagen 1812 antögs efter svåra krigsförluster och under påtryckning af förhäl: landen hvilka vida mer än nu hotade med allmänt krig. Detta antagande af den roterade jordens inhehafvare skedde sålunda undör tider sf silnänt betryck, för att i den allmänna värnepligt, kKYilkeh först såsom häfd ålåg landtbefolkningen, och till hvilket de inom vissa gränser sjelfvilligt förbundit sig, vinna någon hjelp af den tillväxande folkstock, som förut ej drabbats af någon skyldighet att värna landet, men var ingalunda ett erkätidatde af roteringsskyldigheten dessutom och derjemte såsom gruändskatt på jorden. Som väl ingen lärer förneka att värnetungan i sin fullaste utsträckDing såsoth krig ör och bör vara ett undantagsförhållande, men berfedelsen till krig eller värnepligten förbinder alla lika, så är det ; orimligt att fordra det en folkklass, i förmögenhet öfverflyglad af de andra, skall ensam fortfarande under fred och krig bilda den stående stammen eller armåkärnan, på hvilken anspråken vixa med hvarje årtionde, medan de andra folkklasserna äro till större eller mindre del befriade från en dylik förbindelse. Då iu gällande knektkontrakter uppgjordes kunde ingen drömnia till blifvande tiders utveckling af krigsväsendet och dess behofver. Hela fördelningsgrunden af värnebördan inom samhället är således nu en helt annan än för 200 år sedan och när detta inses och allmän värnepligt införeg; är ovilkorligen det enskilda tjenstkontraktet med skattejorden de jure häfdt, såvida man ej vill anse enligt med rättvisan i allmänhet att när en ny förbindelse åtages, nemligen just den som man genom ett föregående kontrakt frånkänts, detta sebaro likväl skall gälla dessatom. Det är en besynnerlig uppfattning af saken, när man ej vill erkänna att förbindelsen i den senare händelsen fördubblas för den ifrågavarande kontrahenten. Om den roterade och rustande skattejordsinnehafvaren sätter sig emot en sådan uppfattning, kan det ej kallas begär efter vinst på allmän bekostnad, rå cgennytta och bristande fosterlandskänsla, utan att man aktar rätt att för samma fel beskylla enhvar som, s8edan han åtagit sig vissa pligter för andra, ej är färdig att genast på anfordran med dessa dela nya förpligtelser, utan afseende på dem han förut fullgör. Bland alla fredens yrken äro de unga männens spänstiga armar under vår korta sommar af allrastörsta betydelse för landtmannen. En manskraft är för honom då af dubbelt värde emot en inom annat yrke, och vanligen betalar också landtbrukaren sommardagsverket 50 procent högre än vinterhalfårets. Det blir således för honom -en större uppoffring än för någon annan yrkesman att om sommaren förlora några veckors drängarbete af allt manligt husfolk inom beväringsåldern, Utsträckes denna förlust från 1 år, såsom den ursprungligen var, när den ökade förbindelsen åtogs, till 2, 3 eller 4 år, så uppstår för landtmannen i ett så folkfattigt land som vårt, rent af en förlustaffär i stor skala, som ej drabbar någon annan klass lika; och ifrån en sådan förlust ville han just försäkra sig genom det första knektkontraktet. Lika med landets öfriga inbyggare undan