Ur ett bref fran Paris. (Från Dagens Nyheters korrespondent.) Den 3 mars. Så kan man då ändtligen hoppas att Paris snart skall återtaga sin hvardagsfysionomi! Preussarne ha i dag lemnat oss, efter två dagars fångenskap i St Honor6-qvarteret. För att förmå folket till lugn under fiendens ockupation, hade sällskapet LH Internationåle (ett republikanskt-socialistiskt samfund) fallit på den goda id6n, att låta bygga barrikader rundt omkring det åt preussarne vpplåtna qvarteret; och hänryckt öfver att på detta sätt förvandla fienden till fånge, förhöll sig parisaren lugn. Den seger öfver sig sjelf, som det röda partiet dervid vann, kan ej nog lefordas. Under fyra dagar hvälfde sig allas tankar kring en fråga: Hvad förestår oss väl? Jäsningen i sinnena hade nått en höjd, som ej kan skildras, och den gaf sig tyvärr luft i våldsbragder, som till och med kommo preussarnes illgerningar att blekna. Så, kastade man t. ex. en stackars polisagent utan medlidande i Seinen, och när hans kropp uppflöt, stenades den. Civilklädda preussare, som vägat sig in på hufvudstadens gator, nästan söndersletos af den ursinniga hopen, och både natt och dåg skallade genom luften ropet: tHämdl!4 Det var då general Vinoy beslöt att vädja till nationalgardets heder och i dess händer anförtro Paris. . Det var djerft, Men lyckan står den djerfve bi — han lyckades! Och när slutligen den sista natten före preussarnes ankomst inbröt, tänkte ingen menniska på att gå till hvila. Rapellen ljöd oupphörligt, och man frågade sig. sjelf om det var de moderata eller de upproriska som slog den, under det att man med förtviflan beredde sig på att kanske några timmar senare se hela Paris förvandladt till en grushög. Det var förfärliga timmar. Man visste att Internationales centralkomitå, som bland sina medlemmar räknar nationalgardets alla chefer, skulle sammanträda klockan ett på morgonen för att rådslå om hvilka mått och steg borde vidtagas vare sig för att hindra preussarnes intågande i hufvudstaden eller för att upprätthålla lugnet bland befolkningen. Det var centralkomitens beslut som skulle fälla utslaget. Efter lifliga debatter beslöt man sig för lugnet. Fienden skulle cerneras och staden iklädas sorgdrägt. Man skyndade ögonblickligt att vidtaga de erforderliga åtgärderna. Statyerna på Place de la Concorde öfverdrogos med krusfloor, artilleriets ammunitionsvagnar kullkastades och förvandlades till barrikader, här och der placerades kanoner, och när, några timmar senare, preussarne utan pomp och ståt, med hoprullade fanor och utan musik intågade genom Champs Elysbes, funno de staden — lugn! Alla bodar, alla kafåer, ulla restauranter voro stängda, på de offentliga byggnaderna var den trofärgade flaggan behängd med