Dagens Nyheter – 16 mars 1871, sida 2

ingen kunde lösa, hvarför den afgudade löjtnanten hade förlofvat sig med en liten oansenlig prestdotter utan några upptänkbara företräden framför vanligt simpelt folk — ju värre gåtan var att lösa, desto intressantare tyckte man det vara att fundera derpå. Löjtnant Hjelms trelofyade var på intet vis någon verldsdam; men att han skulle få en sådan, det hade alla väntat och han sjelf med; hon var alls inte van till att röra sig i stora verlden, fullkomligt obekant med sällskapslifvets former och derför rädd och förlägen. Inlät sig en främmande person i samtal med henne, visste hon knappt om hon tordes svara, och i synnerhet kände hon en hemlig förskräckelse för unga lejon, så att när hon råkade ut för sådana, önskade hon sig vara hundra mil borta. Som nu löjtnant Hjelms alla vänner voro lejon af värsta sorten, gå vär det icke underligt att de lika litet föllo henne i smaken, som hon dem. Löjtnant Hjelm märkte snart att han ingalunda fått en käresta som han kunde lysa med. Detta grämde honom, fastän han aldrig talade derom. Han tyckte ibland — vid andra tillfällen trodde han likväl att den var bara inbillning — att hans vänner drogo på munnen så ofta de frågade hur hans fästmö mådde. En af dem, en ung kavalleri-officer, sade till honom i ett förtroligt ögonblick helt ogeneradtoch öppenbjertigt: Nej, Hjelm, jag hade sannerligen aldrig kunnat tro att en sådan liflig pojke