Dagens Nyheter – 14 mars 1871, sida 1

Article Image
försvara sin frihet, men att uppoffra landets söner blott för vissa sympatiers skull regenthusen emellan är lika dåraktigt som oförsvarligt. Folkens barndomstid borde nu vara förliden, och vilja dessa blott begagna sin makt och ej fortfarande vara blott usla verktyg, så torde regenterna ej längre kunna betrakta dem som slagtdjur. Hvad Sverige särskilt angår, så äro lyckligtvis sympatierna hos oss i allmänhet för en fertfarande fred, men må man taga sig tillvara; hvad som i föregående är sagdt gäller äfven om oss, och de finnas beklagligen, som äro mindre svenskar än de borde vara. Betrakta den förhandenvarande frågan t. ex., hvad har Sverige att göra med de andra ländernas tvister? Huru kan det ens komma i fråga att Sverige skulle uppoffra sitt lugn och sin lycka, sina söners blod, sina små tillgångar, mer än behöfliga, ja till och med otillräckliga för landets förkofrande att icke säga nödtorft, för att söka förskaffa Danmark ett stycke land tillbaka? Ar detta öfverensstämmande med sundt förnuft? Är det fosterländskt? Och de som så önska äro de icke mera danskar än svenskar? Gå tillbaka i historien ach betrakta danskarnes allt utom vänskapliga förhållande till oss, och, ehuru utan agg mot dem för hvad som varit, hvad skäl finna vi ätt uppoffra så mycket för dem? Vi veta att vi varit så lyckliga och undsluppit krigets rysligheter och följder en lång tid, och hvarföre, utom genom Guds hjelp, ha vi det undsluppit? Jo, derföre att vi ej blandat oss i hvad som ej angått oss. Huru oförsynt klandrades ej först vär fridsälle konung Oscar för det han ej störtade landet i ett hufvudlöst krig mot Ryssland år 1854, och huru prisades han ej sedan då föraouftet fick råda; huru klandrades ej grefve Manderström af samma krigsparti för det han motarbetade landets störtande i olycka för Danmarks skull 1863, och huru prisades han ej efter fredsslutet först af alla rättänkande i lazdet och sedan äfven af en stor del af dem som velat framkalla krigets furier. Af hvilka utgöres det så kallade krigspartiet hufvudsakligen? Vi vilja ej räkna så noga derom som vi möjligen skulle kunna, men ätt det till allra största delen utgöres af sådana, som personligsnp ej ha något af ett krig att förlora, men möjligen något att vinna, det är väl temligen säkert, Bevekelsegrunderna må för öfrigt vara hvilka som helst, men icke är sådant svenskt. Enligt vår tanke, är enda sättet för Sverige att fortfarande bibehålla en lugn och lycklig ställning, att helt och hållet afhålia sig från inblandning i andra länders tvistefrågor, att sluta sig mer och mer tillsammans med våra naturliga bröder norrmännen och att stärka sig så mycket som möjligt för att kunna försvara vår frihet om den anfalles. Vår roll är att sköta våra inre angelägenheter, vår handel och vår industri, att föröka folkupplysningen m. m., deri vi hanog af ämnen för vår verksamhet så långt våra små tillgångar det medgifva. Må nationen ihågkomma en gång för alla, att vi ej ha öfverflöd på hvarken folk eller penningar att öfverdådigt och handlöst uppoffra, och att vår krigsroll med den gamla tiden är utspelad; vi äro numera för små att kunna mäta oss med de stora nationerna på den vägen, men vi äro det ej i den fred!iga, långt aktningsvärdare utvecklingen. Må vi NE Mn AS Set pA beg Så VA eg BR br SERA SS nå St ge RV Nja Kra ast å FRTENNR SER ANNE DA

14 mars 1871, sida 1

Thumbnail