Dagens Nyheter – 10 mars 1871, sida 3

i ) kost hos vännen NN. N., så Jag gtlär mig nog till middagen. — Åh, är det inte möjligt, f I ett glas vin, några bakelser, för all del... i — Nej, jag försäkrar... men tyst, jag ska verkligen be om en sak... — Åh, så ror ) ligt, hvad då, hvad då?t — Jo, lite tvättvatten, En smula bedragen i sin väntan, t ) men ändå själa-glad öfver att gästen ville . I hålla till godo med något af hvad huset för1 I mådde, hastade värden att införa honom i ett prydligt gästrum, försedt med mahognymöb8 I ler, mattor, draperier, toalett, krona i taket, kort sagdt, så komfortabelt som hos den förmögnaste ståndsperson i stad eller på land. Värden hällde sjelf vatten i tvättfatet af finaste porslin med guldkanter och stod färdig att uppvakta med en bländande ren, superfin handduk. Gästen tvättade sig grundligt och grep efter handduken, då hans artige värd till hans stora förvåniog under ett oupphörligt bugande framstammade: Ack... ack... ursäkta. .. men... men... går det inte an att tvätta sig en gång till! Å Engelsk domstolsscen. Göteborgs Å Handelstidnings korrespondent i London berättar: Följande ingalunda ovanliga scen tilldrog sig en af dagarne på rådhuset inför rådman Lusk. John Morris, en snickeriarbetare, med utseendet af en yngling, var instämd för att ha misshandlat sin hustru. Maria Morris, mera lik ett barn än en qvinna, förklarade att den anklagade var hennes man och att han började misshandla henne tredje dagen efter hennes för lossning för sex månader sedan. BSista lördagsafvon hade han sparkat henne på benen, kastat henne på sängen med hennes dibarn i sina armar och försökt att strypa henne. Han behandlade henne alltid mycket illa och gaf henne ej några hushållspenningar. När han fick sin lön, behöll han pengarne och gjorde dermed hvad han behagade. Han var icke särdeles stadig, men förtjenade dock från 9 till 13 riksdaler i veckan. Den anklagade svarade härpå, att orsaken hvarför han ej lemnade sin hustru några penningar var att hon ej förstod att använda dem, och när han kom hem, köpte han derför sjelf hvad han ansåg nödigt för hushållet. Rådman Lusk till hustrun: Hur gammal är ni? Hustrun: Aderton år. Rådmannen till mannen: Och ni? Mannen: Jag är nitton. Rådmannen: Ja, hvad skall man göra med en pojke och en flicka, som båda borde vara i skolan. Ni har en svärmor (till mannen) ieke sant? Den anklagade: Ja. Rådmannen: Och hon blan: dar sig för mycket i edra angelägenheter? Den anklagade: Ja, det gör hom. Svärmodern: Oh, Johnny, försörjde jag dig ej när du var utan arbete? (Gapskratt.) Rådmannen till hustrun: Vill ni då att jag skall skicka er man till fängelset? Hustrun: Nej, herr rådman. Jag vill endast ha skydd. Rådmannen: Välan (till mannen) jag skall ta er skriftliga förbindelse på 10 pd sterl. såsom borgen för ert framtida goda uppförande under sex mänader. Gå nu hem och uppför er hyggligt mot er hustru. Märkligt fynd. I ruinerna af ett utaf de nedbrunna husen vid Bergens Strandgata har rätte egaren återfunnit två hundraspeciedalerssedlar alldeles oskadade i de förkolnade lemningarne af en chiffenier, i hvilken de troddes hafva räddningslöst gått förlorade. Hvad en mennieska behöfver att iefva af. Vid danska riksdagen 1856 lemnade folktingsmannen Geert Winther, under stor munterhet från tingets sida, följande upplysningar om menniskors lefnadshehot, ställda i sammanhang med frågan om Höiesteretsassessorernes aflöniog, Hans ord voro följande: Jag tillåter mig fästa uppmärksamteten på, att lifvets törsta behof äro ungefär lika stora för alla menniskor, de må nu ha 300 eller 3.000 riksdaler i lön, Då det är af vigt att få pålitliga statistiska upplysningar i detta hänseende, har jag sökt och varit så lycklig att få sådana från fattigvårdsstyrelsen (skratt). Ja, ni må gerna skratta och kalla mig hvad ni vill; jag står här och gör min pligt. (Ordföranden ringer.) Enligt den officiela uppgift, jag håller i min hand, behöfver en menniska här i landet för sitt lifs uppehälle årligen: 15 pund rågmjöl till bröd (skratt), 8 pund malt till äl, pund korngryn till gröt, 3 pund hvetemjöl till pankakor (afbrott, skratt), 1 pund fläsk och 1 pund smör. Jag har också sökt upplysning, om hvad en menniska ungefärligen behöfver till det som kan kallag lifvets heqvämligheter och trefnad, och i detta afseende fordras, utom fritt husrum, årligen 3 lass bräntorf och 4 riksdaler till snus och diverse. (Skratt). Ja, allt ert skratt rör mig slätt icke! Ätt icke kunna språket i ett frimmande land kan understundom leda till ganska ledsamma ifventyr, hvilket vigar sig af följande missöde, som enligt en dan:k turist lärer händt en hårkonstnär från Paris. Då jag kom in till hr Ronco, en italiensk hårfrisör vid Legenrt Street — hvilken jag patroniserar, som det heter på engelska, hvilket med andra ord vill säga att jag låter mig rakas och klippas hos honom — hade just någonting tilldragit sig. Han hade fått en ny medhjelpare direkte från Paris och alldelas okunnig i engelskan, Bud hade kommit från en herre, att han önskade en frisör genast, och då man hade brådtom, blef nykomlingen utsänd; Det tog tid, innan han kunde finna stället, och då hän ändtligen fann