Dagens Nyheter – 6 mars 1871, sida 2

qvarhålla dem. Den har varit en behöflig snöplog på det religiösa begreppets obanade snöfält, der icke ett spår syntes af eftertankons mödosamma fotspår och der förnuftets brodd, naturens herrliga inneboende växtkraft förgäfves sökte arbeta sig fram i ljuset. Tal. erinrade om den väseutliga nytta denna rörelse, sig sjelf ovetande, att icke säga mot sin vilja. tillskyndat vårt land i en sådan huroniteisfråga som den om den religiösa toleransen. I börjaa af 1840-talet blefvo läsare, såsom methodisten Seott och uplands-bonden Erik Jansson, föremål för våldsamheter. Af de so: paratistiska rörelserna har nu följt en för bhumanitetens framtidsvyer vida mera utvidgad horisont än man för 30 år sedan vågade ho pas. Hvarken katoliker eller baptister landsförvisag numera. Märkas bör dock att det var det växande antalet af affällingar från statskyrkan som beröfvade lagen dess udd. Humaniteten i all ära, men i sådane fall dikteras den starkares eftergift åt den svagare oftare än man tror af sjelfbevarelseinstinkten. Detta är den nytta Jläseriet i sin yttring af scparatism åstadkommit, och för denna stora nyttas skull är man färdig tillgifva detsamma den skada som liktidigt förorsakats. Men — fortsatte talaren — det gifves en annan art af läseri, en annan andlig rörelse, hvars goda verkningar försvinna till ett intet vid jemförelse med det onda densamma medförer, och denna andliga rörelse representeras af den Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, enär densamma icke allenast i likhet med alla andra arter af läseriet, hvilka utöfver tiden för sin mission fortfara, bidrager till försenande af mensklighetens civilisation, utan dertill icke besitter den stimulerande kraft, som t. ex. separatismen bevisat sig ega. TI stället för att såsom separatismen indirekt beforda den menskliga tankens yttranderätt, åstadkommer denna art af läseriet, som jag vill kalla fromIeriet, endast läseriets i allmänhet skadliga I verkan, uppenbarande sig i en andlig sjelfförgudning och yttrande sig i ett lindrigast sagdt straffvärdt förakt för allt menskligt, sekunderadt af en vanvettig fiendskap mot det ädlaste, det mest gudomliga hos menniskan, nemligen förnuftet. För att styrka detta sitt påstående anförde talaren härefter utr Evangeliska Fosterlandsstiftelsens årsberättelser från 1855 till 1869 en mängd utdrag af deras ombuds och kolportörers berättelser innehållande ofta verkliga styggelser både för Gud och oförvillade menniskor. Dessa utdrag beledsagades alltjemt med kritiska anmärkningar. I en af dessa påpekade tal:n hvilken pietet Ev. Fosterlandsstiftelsen städse ådagalägger mot prestembetet och dess utötvare, hvarvid han visade, att. för en sådan pietet, som anser prestembetet såsom af Gud instiftadt, icke finnes den allraringaste grund i Nya testamentet, enär det der förekommande ordet presbyteros icke betyder prest i vår tids mening, utan äldste, hvarmed skriften förstår en betjenare, af hvilken icke fordrades att kunna predika; Likaså betyder ordet oikonomia icke embete, hvarmed man på svenska återgifvit det. Tal:n lemnade härefter den märkliga upplysningen att stiftelsen, som år 1856 bland 73 ombud i landsorterna räknade endast 21 prester, nu bland 178 ombud täljer 82 prester. Ett särdeles intressant kapitel var det om Ev. Fosterlandsstiftelsens tro på underverk; bland sådane anföres i stiftelsens handlingar ett, berättadt med salvelse af en kolportör, och hvilket bestod deri att när han kom till en ort för att predika och ej fann någon byggnad att predika uti, så frågade han om församlingen ville höra honom i fria luften, fastän det var kallt och stark snö. Och si, under det han prodikade, inträffade det undret att en mild vind kom och solen sken fram! Var det icke märkvärdigt. Om denna åsigt att en den naturligaste och vanligaste händelse i verlden är ett underverk väcker löje, så framkallades deremot ömkan och fasa af de i stiftelsens berättelser intagna historier om andliga väckelser, ådagalagda genom de mest upprörande företeelser hos qvioner och barn. Äntligen — så afslutar tal:in sina utdrag — vinner Fosterlandsstiftelsen målet för sina sträfvanden, i det att den kommer i personlig beröring med — djefvulen. Hörom hvad styrelsen härom säger (årsberättelsen för 1869): En af eleverna har under tårar lemnat oss en berättelse, som påminner oss om lärjungarnes ord: Herre, djeflarne äro 0388 ock underdåniga i ditt namn. Han sade: Då jag och en af mina bröder kommo in i en stuga, tunno vi der en man, som var besatt med en ond ande, hvilken plågade honom så, att han