— 139 — tala; ty ni skulle i er tankspriddhet skämma bort allt. — Tyst! sade Gabriel; man knackar på dörren till ert rum. — Låtom oss då öppna! yttrade Klerbbs lugnt. Sedan dörren upplåtits, inträdde Talaiperi. Hans ansigte var förskräckligt blekt oaktadt sin bronsfärg; och han talade med en så upprörd stämma att de båda vännerna icke genast förstodo hvåd han sade. Det var först då han upprepade sina ord Gabriel kunde gissa hans ärende. Han kom med en begäran från den vackra enkan att de genast måtte infinna sig hos henne i nedre våningen. Klerbbs och Gåbriel skyndade sig att efterkomma. hennes önskan. De sprungo utför trappan, och man införde dem i en magnifik sängkammare, som ingen manlig fot beträdt sedan den olyckliga tigerjagten. Eva sått i en hvilsoffa, klädd i en förtjusande nattdrägt. Hon hade i största hast tagit på sig denna Sari, som begagnas af förnäma indiska qvinnor, och kastat öfver axlarne en kinesisk sjal, mångskiftande och lätt såsom hade den varit sammansatt af fjärilsvingar. Hennes fötter voro instuckna i sandaler af sammet; och det böljande håret var uppfäst i nacken medelst en knut, sålunda lemnande den vackert hvälfda pannan alldeles blottad. Midt på golfvet stod en kandelaber, hvarg klart brinnande ljus upplyste rummet. En m.ld