Dagens Nyheter – 4 mars 1871, sida 1

— Ja, så ungefär... . — Jag skall mäta afståndet med en kula. — Vänta, Klerbbs... Någon rör sig i alln ... Det prasslar i löfven... Ahl nu ser jag... det är den stackars Coura, som ir rädd för stormen och nu kommer för att söka sig en tillflyktsort... Denna hund är intelligent; han har vädrat någonting i luften... han stannar... han sträcker fram nosen mot sjön... han lägger sig ned... och kryper åt det håll der den okände står. Klerbbs spände hanen på en af sina pistoler, och skottet brann af. Den starka knallen upprepades af ett tusenfaldigt eko. Derefter återinträdde dödens tystnad i trakten kring Tinnevely-sjön. . — Så besynnerligt! yttrade Gabriel. Coura skäller icke. Huru förklara detta? — Åh! svarade Klerbbs, nu när vålnaden är dödad, skola vi gå ned och betrakta honom på närmare håll. Det skall bli intressant att se af hvad slags materia indiska spöken äro sammansatta. — Huru vet ri att ni har dödat mannen? frågade Gabriel. — Jag har ju sigtat och skjutit på honom, — Nå, än sedan? — Då måste han vara död. — Och denna hund! denna hund, som icke har skällt det allra minsta! Han nalkades dock den okände... Och icke heller kommer han tillbaka... Coura! Coura! Coura! GVA, BERÄTTELSE VRÅN INDIEN 48.