Dagens Nyheter – 3 mars 1871, sida 1

SFV IV JR il LB le NR MD LPFI SRA är Sr Jr 5 Vi lofvade återkomma till Altozbladet tisdags-artikel, hvilken, utom hvad vi i går behandlade, innehöll dels en beskylining mot 038 för alt vi i försvarsfrågan skulle stå på en nihilistisk ståndpunkt och dels en förnyad advokatyr för konungens rätt att förklara krig: en advokatyr som är så fullkomligt i stil med Aftenbladets egenskap af hoftidning att det gjorde oss ett riktigt nöje läsa densamma. Det är alltid roligt att se när personer klart och tydligt uppfatta sitt nya kall, äfven när detta svär emot fordna, under decennier förfäktade åsigter. Att renegater i allmänhet äro ifrigare och mera hetsiga in de gom af gammalt förfökta en åsigt, är en känd sak, och Aftonbladet har i sist uppträdande till fullo bestyrkt detta. Vi förmoda derför att det ej skall dröja länge förr än Aftonbladet med lika mycken förtjusning citeras i hofvets salar, som dess artiklar fordomdags derstädes nämdes med en helig afsky; och vi undra i sannirg cj heller öfver om det parti ä i högt värde på den personvakt skall glädja sig öfver att Aftonbladet såsom banerföåsigten att denna personliga vilja bör u!vslutahde hafva sig förbehållet att bestämma öfver krig eller fred. Då emellertid detta ämne så att säga är värdt sin egen visa, vilja vi för denna gång lemna det åsido och uteslutande fästa oss vid den tidt och ofta återkommande beskyllningen mot oss att vi med våra artiklar i försvarsfrågan endast afse cn ofruktbringande nihilism. Hufvudargumentet i dessa beskyllningar är att vi ej sjelfve kommit fram med något förslag, utan nöja oss med att framställa anmärkningar mot hvad regeringen i denna sak åtgjort. Man säger: det är ingen konst att rifva ned; men gif oss något annat som är bättre o. 8. V., 0. 8 V. ilärpå afgifva vi följande svar, hvilket torde befinnas tillfredsställande för alla dem som ej hafva för afsigt att på öfverraskningens och de fillställda agitationernas väg genomföra en plan, hvars farligaste motståndare äro tiden och der mogna präfningen. För hvar och en som något följt med de friare sambällsskickens utveckling på sednare tider är det klart att de störro funktionerna inom staten fördela sig i trenne kategorier: regeringen, hvilken det åligger att efter framträdande behof och i enlighet med allmänna meningens hufvudriktoing p:oponera och gehomföra hvad som för samhället må vara angeläget och utförbart; r:presentationen, hvilken det hufvudsakligen åligger att uttala behotven och att pröfva regeringens förslag samt, om dessa befinnas antagliga, bevilja de för deras verkställande erford rliga medel; samt slutligen pressen, hvilken det hufvudsakligen åligger att gr:nska och i folkopinionen införa hvad som är god, äfvensom att söka från densamma uitrensa hvad som är dåligt, vare sig i rogeringens eller representationens åtgöranden. Med ett ord: verkställighetsinitiativet bör i främsta rummet ligga hos regeringen; först sedan hon visat sig oförmögen att handhafva detsamma, öfvergär det till representationen för att slutligen, när äfven denna gifvit sig fattigdomsbevis, öfvergå i pressens händer. Pressen har sålunda ingen skyldishet att taga initiativ förrän grn de förslag hvilka ut