Dagens Nyheter – 2 mars 1871, sida 1

RV — Jag skall säga: det är jag ...men för att icke behöfva ljuga, skall jag sjelf aflifva fågeln. Och Klerbbs tog några beslutsamma steg i riktning åt boningshuset; Gabriel skyndade sig att hålla honom tillbaka. — Jag är nöjd, sade han; jag ser att er hängifvenhet är oinskränkt. Må vi låta Sliga lefva... — Tillstå, Gabriel, att ni också är en smula svartsjuk på papegojan. — Jag är svartsjuk på alla, svartsjuk på klomman som Eva plockar, trädet som hon betraktar, hängmattan i hvilken hon hvilar, luften som hon inandas, vinden som leker med hennes lockar, svartsjuk på allt hvad som hos henne framkallar ett leende eller en tår... — Tacka då tigrarne, min käre Gabriel! Hvad skulle det väl ha blifvit af er, min stackars vän, om hennes man ännu lefvat? Med aldrig så litet förnuft i hufvudet öfvervinner man lätt den svartsjuka som väckes af träd, blommor, Vindar och fåglar; men en äkta man! en äkta man!... Åh, ni vore bestämdt död af förtviflan vid det här laget. — Ja, jag vore död! — Välsignade vare alltså tigrarne! Nu, Gabriel, torde jåg böra säga er den hemliga orsaken till min hängifvenhet för er; ty denna hängifvenhet skulle synas er fabulös, om ni nu kunde se och fänka med lugnt sinne,