Dagens Nyheter – 1 mars 1871, sida 1

cypresser, och att hela landskapet såg ut som en stor kyrkogård. Det var en obeskriflig lättnad Gabriel erfor när Eva ändtligen släppte Klerbbs arm. Så hade då det mysteriösa samtalet omsider tagit ett slut. Enkan gick fram till sin svåger Talaiperi, och Klerbbs kom till Gabriel. Han tryckte sin väns hand och sade till honom: — Så der, min käre Gabriel, nu få vi språka med hvarandra. Det är för er skull jag kommit hit; och man har knappt gifvit mig tillfälle att helsa på er en gång, fast jag redan varit här i flera timmar... Nåväl!... Men så besynnerlig ni ser ut! Era händer äro kalla... minst trettiotre grader Reaumur!... Hur är det fatt? Låt höra!... Har ni kallat mig till er endast för att räcka mig en isande hand och iakttaga ett spökes tystnad? — Herr Klerbbs, är ni min vön? sade Gabriel, hemtande andan för hvarje stafvelse. — Tviflar ni derpå? — Jag skall tvifla derpå, om ni nu vägrar hvad jag ämnar be er om. — Säg hvad ni önskar. — Ni måste genast resa härifrån. — Aha!... Nej, låt mig nu skratta..Det var således derföre ni skref efter mig? ... Men, betänk då att jag nyss tillryggalagt hundratjugu franska mil utan att hyilal..Är ni tokig, Gabriel? -— Jå,