Dagens Nyheter – 1 mars 1871, sida 1

RR När kriget nu är slut, och de lifliga sym patier och antipatier, som genom detsamma framkallats och underhållits, redan hunnit i någon mån slappas, skola vi börja fråga oss sjelfva hvad verlden vunnit med detta slagtande. Hvad som förlorats i blod, i penningar, i huslig lycka, i ömsesidigt förtroende folken emellan, i lagarnes helgd, kan aldrig bli kändt, än mindre genom ord och siffror angifvet. Och icke är det sannt, åtminstone ej i någon förnuftig mening, att all denna förlust har förorsakats af hvad man kallar en politisk nödvändighet. Att påstå det nationer, lika vilda djur, icke kunna sammanjemka sina stridiga intressen eller ens bestämma rangoråningen sinsemellan, utan att slåss till dess den svagare, sedan hans krafter blifvit fullkomligt uttömda, måste gifva med sig, det ej blott att framställa Europas anda och sträfvanden i en falsk åager, utan ock att på ett förolämpande sätt underkänna nutidens civilisation. Allt hvad som genom kriget förlorats är förgäfves och ändamålslöst förspildt, då det ju skulle ha kunnat räddas derigenom att man helt enkelt anlitat en vänlig bemedling. Mon, frågar någon, månne ändå icke kriget medfört vissa förmånliga resultater, hvilka, detsamma förutan, ej skulle hafva ernåtts? Hvad skola vi svara härpå? Tysklands enhet har genom kriget blifvit konsoliderad, det är sannt; men tiondedelen af den bostytsamhet Tysklands patrioter ådagalagt, då det gällt att sprida förödelse och död ibland fransminnen, skulle ha varit tillräcklig att nedbryta alla dynastiska och konstitutionella hinder för det tyska kejsardömets återupprättande. Den franska imperialismens förruttnade och ihåliga system har sopats bort, det är också sannt; men detta system skulle ha ramlat för längesedan, om blott några få tusen franska medborgare visat lika mycket mod under bekämpandet af dess missbruk som många hundra tusen visat i striden mot inkräktarne. Intetdera af dessa resultater kan med skäl räknas kriget till förtjenst, då det i alla fall berott på franska och tyska folken sjelfva att när som helst vinna, dem utan blodsutgjutelse. Alldeles fruktlöst skulle emellertid detta blodiga fälttåg icke kunna sägas ha varit, om folken och staternas styresmän behjertat den varning, det gifvit, för vådan af att uppväcka krigets passioner. Det har lärt oss att konventionella reglor äro fullkomligt vanmäktiga, då det gäller att hålla dessa passioner inom behöriga gränser, att man aldrig kan hoppas att hederns och ridderlighetens bud skola förmå göra sig gällande vid invasioner, likasom vid tornerspel. Detta är en lärdom, som und r napoleonska krigen så grundligt inhemtades, att vestra Europa sodan njöt en oafbruten fred i nära