Dagens Nyheter – 28 februari 1871, sida 1

— JUO — Han lemnade brefvet åt postbudet, och alltför upprörd af nattens scener för att kunna tänka på någon hvila, gick han ned i pelargången och satte sig vid sjön, för att afvakta Evas uppvaknande. WII. En indisk enka. Vare sig låtsad eller verklig, har enkesorgen alltid den egenskapen att han aftager märkbart för hvarje dag som går. Råkar det blott hända att något gladt säges eller tilldrager sig, som framtvingar ett leende på den sörjade enkans läppar, så sker i och med detsamma en revolution i hennes inre. Detta första leende bär vittne om att sorgens herravälde öfver hennes själ är störtadt. Från den stunden ler hon ofta; det är egentligen klädningen som sedan sörjer. I Indien äro också enkorna så förtjusta deröfver att de, tack vare den europeiska eröfringen, icke mera behöfva bestiga sina aflidne mäns bål, att de der torde vara lättare tröstade än på något annat ställe. Det bör således icke alltför mycket förundra oss att finna den sköna enkan i Tinnevely temligen lugn och glad redan några få dagar efter hennes återkomst till villan vid sjön. Och dock älskade hon sin man högt, påstods det... Saken låter lätt förklara sig: hon älskade