Dagens Nyheter – 28 februari 1871, sida 1

befil för landets ungdom af alla klasser. Till förekommande häraf har äfven föreslagits att indelta soldatens tjenstetid skulle förkortas. hvarigenom han otvifvelaktigt skulle kunna blifva lämpligare. Man glömmer likväl härvid, att detta icke är öfverensstimmande med indelniogsverket. Mycket har skrifvits och talats om huruvida rustoch rotehållare ega rättighet att blifva bfriade från skyldigheten att hålla soldat, sedan det befunnits, att detta åtagande icke vidare kan göra utskrifoing umbärlig, hvilket dock var ett vilkor för detta kontrakts upprättande. Hvad som doek aldrig kan blifva tvist underkastadt måste vara, att rust och rotehållare icke äro skyldige att hålla befäl åt den öfriga armån, och att i denna riktning ändra indelningsverket, och sålunda öka dess tyngd emot rustoch rotehållares frivilliga medgifvande kan visserligen ske. genom styrkans rätt, men förblitver ctt våld, på hvilket en organisation icke bör grundas. Utan en sådan förändring äro snart sagdt alla ense om att den indelta armån icke är passande till ledare för beväringen. Att enligt det nu framställda kungl. förslaget bibehålla hela den värfvade, garnisonerade och indelta armån medförer alla de olägenheter som åtfölja yrkesarm6er. Bland dessa olägenheter torde böra framhållas, att man får påkosta underhåll och öfning af personer långt efter sedan de kommit till den grad af färdighet, som af dem begäres, hvilket alstrar liknöjdhet och oduglighet, utom den dryga kostnad, som uppstår genom att man offrar på annat än undervisning. För att göra försvarsverket så lindrigt som möjligt måste hufvudsakligt afseende fästas på att kostnaderna i afseende på personalen användas till anskaffande af instruktörer och till instruerande. Detta blir omöjligt, om den värfvade armån bibehålles. I stället för att bekosta underhållet af alla dessa gamla soldater, som för längesedan kommit till den färdighet, som af dem begäres, böra för denna kostnad rekryter inöfvas. Endast genom strängt iakttagande af denna regel kan kostnaden för armån reduceras till hvad den måste vara. Om armåorganisationen skulle bedömas endast ur militärisk synpunkt, skulle den kunna ganska lätt lösas, ty då bör den värfvade (garnisonerade och indelta) armån bibehållas, och beväringsinstitutionen utvecklas, så att beväringen erhåller tillräckligt och godt befäl jemte öfning, och alla, naturligtvis förses med den utredning, som en armå behöfver. Vi skulle då jemte vår egen förut varande fasta armåorganisation erhålla den preussiska beväringsinstitutionen. Nu måste dock afseende fästas på kostnaden, och den bjuder oafvisligen att icke hafva mer än en organisation. Då vår gamla organisation befinnes otillräcklig och då folkbeväpning blifvit nödvändig, bjuder klokheten att göra den så fullständig som möjligt, och dertill torde alla landets krafter tagas i anspråk utan att dessutom en värfvad (garnisonerad och indelt) armå bibehålles. 1867 års riksdag begärde af k. m:t förslag till en armåorganisation, grundad på indelvingsverkets aflösning eller på lindring af rustoch rotehållares besvär. Det förra torde behöfva framställas, innan någon organisation bör antagas. Tiden kräfver visserligen skyndsam het, men djupt måste beklagas, om denna fordran omöjliggör en grundlig pröfning af detta för nationen så ytterst Vigtiga ämne. NE ra nerna ar NS TA ön talen LA VER ent va Ng RDR ant AE a