Dagens Nyheter – 27 februari 1871, sida 1

a ar nr a bestämde deras inkallande i rådkammaren, men föga eller ingen hänsyn till deras politiska ståndpunkt eller inflytando inom riksdagens båda kamrar. I denna nya ministörbildning låg alltså intet, som kunnat ingifva tro på riksdagens makt i fråga om valet af regoringsledamöter. Men en annan handling har inträffat, som visar, att regeringen föga eller intet frågar efter riksdagens mening. Vid 1869 års riksdag förkastade riksdagens båda kamrar, i alla väsentliga punkter, regeringens då framJagda förslag till ombildning af försvarsväsendet, och andra kammaren antog, med stor enighet, en reservation, hvari på det bestämdaste uttalades, att värnepligtens utsträckning till den vidd k. m:t föreslagit, eller derhän, att de värnpligtige skulle ingå i och komplettera k. m:ts regementen, vore öppet stridande mot den åt egarne af den roterade jorden tillförsäkrade frihet från. all utskrifning. Den allmänna förkastelsedomen mildrades genom den instuckna frasen Sför närvarande (riksdagen kunde ej Sför närvarande, hette det, bifalla k. m:ts förslag) — men enhvar, som deltog i dessa förhandlingar, vet väl, att detta skedde exdast för att förmildra afslagets skärpa. — Äfven förslagets afgjordaste motståndare gingo in på denna fras, som gaf afslagot icke absolut karakteren af en förkastelsedom, hvarigenom general Abelin, hvars förtjenst om de vidlyftiga arbetena med den nya planens uppgörande man värderade, icke skulle se sig nödsakad att lemna sin plats. Man troddo ej att denna hofsamhet i formen skulle kunna missleda någon ifråga om riksdagens verkliga mening, så mycket mindre som orden Sför närvarande utbyttes mot orden undsr närvaraxde förhållandert, på yrkanden af dem, som voro angelägna om att regeringen icke skulle föreställa sig, det här endast var fråga om ett tillfällgt uppskof. När man afslog utvidgningen af värnepligten m. m. under närvarande förhållanden, så låg i dessa indelningsverket m. m. I alla händelser far Ändra kammarens beslut alldeles klart och oförtydbart. Icke förty återkommer regeringen med samma förslag, men n. b. älven mera Utprägladt i just den riktning, som riksdagen, och isynnerhet andra kammaren, förkastat, och detta tillika med ofantligt förökade omkostnader. Är detta konstitutionelt? Röjer det ens någon hänsyn till riksdagens öppet uttalade mening? Vi måste besvara dessa frågor nekande och kunna, under dessa förhållanden, icke medgifva, att representationen, efter det nya statsskicket, vunnit det inflytande på ministerens sammansättning, att man bör alltför släpphändt lemna en ökad makt i ministerens hand, hvilket vi eljest skulle gerna göra. Vi skola komma derhän ; välan, men vi äro ännu icke der. Den personliga regeringen har icke släppt sina traditioner, och innan detta skett, bör represestationen väl hålla på både sitt initiativ och sin sjelfbestämningsrätt. Vi hafva velat konstatera detta faktiska förhållande, med hänsyn till såväl förslaget om en lag byrå, gentemot en sjelfständig lagberedring, som ock till konungens rätt att förklara krig och sluta förbund med främmande makter. Rörande det sednare ämnet