Dagens Nyheter – 27 februari 1871, sida 1

djupa bedröfvelse öfver det ledsamma misstag, som förorsakat er så mycken ångest och så många lidanden. Den babyloniska förbistringen rådde ännu inom min hjerma. Något svarade jag, det vill jag minnas; men ingen tolk skullo ha varit i stånd att förklara innehållet af detta svar. Jag afundades fåglarne för det de kunnat helsa henno med lofsånger, som, ehuru föga konstnärliga, likväl fröjdat hennes sinne. Lyckligtvis trodde hon sig ha förstått meningen med mitt mummel och tillade: — Nå, än er vän, herr Klerbbs, kommer han snart tillbaka? — Snart, genmälde jag lakoniskt. -— Han är en ung man som förtjenar den allra största högaktning, sade hon, i det hon betonade hvarje ord. Herr Klerbbs förenar med den brittiska flexman ett iäkta franskt sinnelag. Min man satte stort värde på honom. Jag hiule just börjat bli herre öfver mig sjelf, då de tvi orden: min man, som jag, tyvärr, måste vara beredd på att alltför ofta få höra, ånyo gjorde mig förvirrad. Ni kan icke föreställa er hvilken bitter smärta dessa två ord framkallade i min själ. Jag hade aldrig trott att detta vanliga uttryck under vissa förhållanden skulle kunna väcka så mycken förtviflan. No ankommo tvänne främlingar, som lemnat Madras en stund sednare än Eva; härigenom fick jag tillfälle att hemta mig en smula.