Dagens Nyheter – 25 februari 1871, sida 1

Men bir TINAS HUlTUGTvAÄånKlar He ANRVATIKA UI Se ändamål. Detta bidrog ännu mera att föröka det egendomliga intrycket af en nationalförsamling, till på köpet under nuvarande, sorgliga omständigheter, samlad i on teatersalong. Representanrterna voro, för att vara fransmän, denna gång ovanligt punktliga och började strömma in i salongen. De flesta ansigten voro mig alldeles främmande. Då och då uppdök emellertid ett välbekant ausigte och figur, men det var förvånande, hur föga entusinsm eller ens rörelse de väekte, och det var dock en fransk politisk församling. Votlå monsiesr Thier., var den enda anmärkning, jag hörde, då Frankrikes nya diktator långsamt framgick mellzn de två bänkraderna och vexJade småleenden och helsningar med sina vänner och då och då helsades med hatten af af dem, som ville visa honom någon särskild uppmärksamhet. Han såg förundransvärdt rask ut, då man betänker, hvilket austrängaude och angvarsfullt arbete han haft att utföra. Jag såg förgäfves åt alla håll efter f. d. diktatorn Gambetta. Jag trer icke att han var der. Först trodde jag att sjukdom höll honom aflägsnad, men en beundrare af honom bland åhörarne, hvilken hade besökt honom, försäkrade att han åter mådde förträffligt och att han lika varmt som förr trodde på Frankrikes triumf, om vi blott ville fortsätta striden — ett förfärligt om, utgången måtte bli hvilken som helst. Det gladde mig emellertid att se den vördnad, som församlivgen visade hr Thiers. Jules Favre, Garnier Pagds, Emanuel Årago, Pelletan, Jules Simou, Ksquiros och en mängd andra storheter, hvilkas namn jag ej har tid att räkna upp, infunno sig snart efter Thiers, men med undantag af Jules Favre ådrogo de sig i jemförelse med honom föga eler ingen uppmärksamhet. Endast för ew ögonblick tycktes församlingen skrutva upp sig till en hastigt öfvergående rörelse, men den yttrade sig zenom ett mummel — icke precis af bifall, utan af häftigt vaknad oyfikenhet och intresse — det var då en pittoreskt klädd man med långsamma och afmätta steg kom in isalongen, och hvarje mun frarohviskade det en gång undergörande namnet Garibaldi. Jag movar pittoresk ijomförelse med de prosaiska frackar och skorstenshattar, af hvilka han omgafs. Garibaldi bar en grå, högkullad, konisk filthatt -hvilken han, eget nog, behöll på under hela debstten, under det alla de andra representavterna voro obetäckta — en vid blå poncho, hvilken, då den kastades tillbaka öfver ena axeln, blottade den ryktbara, historiska, röda skjortan och cn stor, röd sidenhalsduk, som han bar kviog halgen. Hens oparlamentariska drägt, okammade, grå hår och skägg, hans allvarliga men milda ansigte och klara, trofasta blick gjorde honom till den anmärkningsvärdaste och mest pittoreska person i salongen. Efter den första skakningen ådrog han sig omellertid föga uppmärksamhet och jag såg knappt någon representant ens tilltala honom, förrän lisquiros kom fram, varmt tryckve hans hand och tog plats vid hans sida, der han qvarbief under hela debatten. Förden sistnämda har väl redan telegrafen redogjort och jag behöfver derför ej vara vidlyftig derom. Den utmärkte sig genom föga vigt. Garibaldi begärde ordet, men ehuru representanterna och utan tvilvel hela församlingen var ytterst nyfiken på att få höra honom, lemnade presidenten hans begäran utan afseende och efter ett par korta anföranden i formfrågor, förklarade han sammanträdet upplöst. Det oväsen, som följde derpå, var förfärligt, fullt mätande sig med något, som jag hört i lagstiftande församlingen i Paris, hvilket icke vill säga så litet, men så till vida olika, som det här var nästan uteslutande publiken på gallerierua, hvilken tillställde det störande uppträdet. Ilepresentanterua deltogo nästan utan undantag icke i detsamma och de festa af dem salte på sig hattarna och började lemua salongen för att, säRASER ER PE LON NERE STEN NT NETTO RR RN RENT mn URNO TEESE