Dagens Nyheter – 24 februari 1871, sida 2

Hår-resande. Icke mindre än sju göner af das grosse Vaterland, hvilka alla sju resa för affärer i fruntimmershår, ha i dessa dagar passerat Gefle på resa norr ut. Den ene af dem egde ett utseende af gentleman och tycktes vara de öfrigas principal. Vi vilja hoppas, att flertalet af de svenska qvinnorna skola vara nog måna om sin egen värdighet och om männens aktning, så att herrarne få behålla sina pengar och fruntimren sin hufvudsakligaste prydnad, säger GeflePosten. Ett fastlags-upplåg satte i måndags tusentals personer i rörelse i Lund. Redan vid 9-tiden samlade sig nyfikna skaror vid Vestra tullen. Klockan led mot half 10. Plötsligt höras då musikens toner på atstånd. Nu komma de! är de väntandes lösen. Främst skrida på frustande fålar tågets tre krafiiga anförare. Från hvarderas högra stigbygel reser sig en fanstång och ofvan deras högburna hufvud svaja mångfirgade, guldskimrande fandukar för norgonens svala vind. Himlen är grå, men hjeltarne äro hvita, utom den ene at fanjunkarne. Denna ene utmärker sig ock framför sina följeslagare genom sin hufvudbonad: från hans svarta filthatt reser sig en röd ställning med nedhängande doskor af jemnklippta — borst. De öfrigas hufvuden prunka i de bjertaste papperskulörer: helt visst har mången klippskicklig tärna bidragit till förtärdigandet af de i form ooh storlek vexlande pappersstjernor, som förhöja glansen på ryttarnes trekantiga pappershattar. Bälten och ordnar lysande i höga färger; epåletter, armband och andra gyldene sm cken gåfvo den 21 man starga skaran en glans, som den eljest icke egt, och en vagn med spel i förkunnade för de förvånade stadsboarne, att något festligt var på färde. Sådant att skåda, styrde tåget genom stadens alla hufvudgator och några till, öfverallt ifrån samlande skaror af fölJeslagare, som undrade, hvad slutet månde blifva på ståten. Kosan tages åter ut genom tullen. Ändtligen är man framme vid ett filt. Midt på fältet hänger en blåmålad, jernbandad ektunna å en träställning: vid åsynen bäraf uppgifsa hjeltarne ett härskri, berserkasinnet faller öfver dem, och de anfalla tunnan med yxor, hammare, potatesstötar och hackor. Men tunnan trotsar deras ansträngningar. Svängande i luften och genljudande af slagen, skrämmer hon hästarne och försvårar angreppet. Hjeltarne ordna sig i gåsrad; en bland dem öfvervakar ordningen, musiken spelar och förstörelseverket fortsättes oafbrutet. Under folkets höga jubel gifver nedersta bandet vika för ett lyckadt yxhugg. Flera misslyckade sådana gifva anledning tilllika storartade bifallsstormar. Icke miust munterhet väcker en långväxt ryttares modiga tilltag att med ett vanligt videspö storma fram och smälla till tunnan, så att anfallsvapnet går midtitu. Spinningen når sin höjd, då äfven andra och tredje banden falla Man misströstar likväl om att kunna alldeles krossa sin hårdt medtagna motståndare, somrsitter för högt, för att slagen skulle kunna drabba med eftertryck. Tunnan sänkes alltså, spänningen höjes, kampen blir åter upptagen och tunnan i grund sönderslagen, i synnerhet genom några från sina fålar nedstigna kämpars kraftfulla uppträdande. (L. W.) Vintern i Helsingland. Från vestra Helsiogland skrifves till Norrlands-Posten den 13 dennes: Såsom bevis på att vi här haft en ovanlig vinter, må följande anföras: I medlet af november hade vi ett snöfall, hvars like ingen påminner sig: på ett dygn föll öfver 2!a fots djup kramsnö, som tillsammans med den som fanns förut och den som kom straxt derpå täckte alla våra egor med en snömassa af 3 då 3!2 fots djup; i skogen var den ännu mycket djupare. Sådan låg den en och en half veckas tid, hvarunder alla vägar, utom landsvägen, voro igenbommade. Efter några dagars töväder, som satte ihop snömassorna till ungefär hälften, kunde någon körning med möda börja, der det var fast botten under. Sedan dess har väl icke kommit så mycken nederbörd, men så ha vi haft så mycket starkare köld. Allt sedan 14 dagar före jul har, med få dagars undantag, termometern stått under 20 grader; en vecka höll den sig mellan 32 och 38 hvarje morgon. Åkrarne, som vid det stora snöfallet voro alldeles ofrusna och sedan varit jemnt betäckta med öfver 1!2 fot djup snö, äro nu tillfrusna ganska hårdt och djupt, hvadan det ännu är hopp om rågarnes bestånd till våren, ehuru det såg mörkt ut i början af vintern. En vars, så berättas i Halmstadsbladet, tyekte -onsdagen i förra veckan sin mage vara mer än tillbörligt tom och hade derför godt öga till en bandhund i en af stadens granngårdar. Men monsieur Canis ville icke utan strid ge sig, utan betedde sig som en riktig franc-tireur. Heta strider utkämpades, men måste vargen slutligen lemna slagfältet och luffa åstad ooh det med sår som kanske voro dödliga. — WVargar ha i dagarne äfven varit