Dagens Nyheter – 18 februari 1871, sida 1

rinna, dossa ängar kläda sig i yppig blomsterskrud, endast för att bereda trefnad åt tigrar, hycnor, lejon och elefanter, dessa suveräna herrskacte i denna herrliga trakt, hafvets och solens älsklingsbarn. De frukter, som hängde på träden i denna naturens stora trädgård, beredde endast en tillfällig lindring i våra båda resandes hunger. De hade gått raskt och oafbrutet i sex timmar; men icke desto mindre var intet resultat vunnet. Alltid följde nya berg efter kullarne, nya slätter efter bergen, nya skogar efter slätterna, nya ängar efter skogarne, nya kala klippor efter ängarne... Efter en mycket lång tystnad, som tycktes vara framkallad af förtviflans dystra; betraktelser; stannade Klerbbs, som gick först, och sade till sin följeslagare: — Jag skall säkert förskräcka or, då jag talar om att klockan redan är tre ; när ytterligare fyra timmar förgått, skola vi äter befiona oss i nattens mörker midt ibland hungriga tigrar. Gabriel lade armarne i kors öfver bröstet och skaka e hufvudet melankoliskt, under det haus ögon fästades på solen, som nedsteg från Zenith med en förtviflan väckande hastighet. — Ah, sade Gabriel, denna tigerjagt skall jag minnas så länge jag lefver! Sa — Ack, min käre vin, jag skulle gerna vilja vara i den lyckliga ställningen att jag kunde sitta i lugn och tänka tillbaka på detta äfventyr.