Dagens Nyheter – 15 februari 1871, sida 1

Y har att berömma sig, skall icke längre lida ef en brist, ovärdig Frankrikes naturhistoriska riksmuseum. — Det är bra, det är bra! sade Gabriel som ställt sig afsides, för att läsa sitt bref. Han sökte Klerbbs, men denre hade försvunnit. Blifven ensam, lutade han sig mot en af clattirams pelare och företog sig att ransaka sitt inre. Hvad han upptäckte i djupet af sin själ kom honom att darra; det var en kärlek, hvars värme redan uppnått fyratio grader Raumur. — Efter förloppet af några få timmar har jag då kommit ända derhän! tänkte han medl förtviflan. Men hur slutar väl en kärlek, som börjar på ett sådant sätt? Och han kramade herr de ZLacpedes bref mellan sina händer. Omkring honom hade menniskorna tystnat; men hos naturen förspordes detta högtidliga sorl som utmärker Indiens nätter; allt under Tinnevelys stjernbeströdda himmel antog kolossala dimensioner. I våra curopeiska landsbygder hör man, sedan det blifvit mörkt, syrsans läte från ängen eller grodans bland vassen i träsket; men i denna del af Indien har man i stället tillfälle att lyssna till tigrarnes rytande . .. — Ja, sade Gabriel till sig sjelf, denna natur måste uppväcka eh kärlek, som är ofantligt: stark : . . Jag vill ej gifva mig ..