Dagens Nyheter – 9 februari 1871, sida 2

-—14— 4 söka skyndsamt komma upp i ett träd eller, ifall tiden ej sådant tillåter, kasta sig ned på marken. Då detta djur jagar, utstöter det vissa ljud som höras på långt håll; ett skott i hufvudet gör på detsamma ej någon synnerlig verkan, att skjuta det i hjertat är ej heller så bra, utan bör man, så vidt möjligt, söka träffa någondera lungan — det dör då genast. Nu vill jag tala några ord om floderna här på vestkusten af Afrika. Mellan floden Orango och Kunini-floden — dessa båda rinna året om — framgå en hel mängd andra elfvar och åar, i hvilka under hela den torra årstiden icke finnes en enda droppe vatten, men som under regaotiden forssa med ett förfärligt dån. Den 25 på morgonen sade Green till mig: Jag undrar hvad det kan vara för en rök der bortåt floden.4 Snart blef fenomenet förklaradt. En af våra damarer hade helt enkelt antändt vassen några mil högre upp i floden med den påföljd att denna hastigt förvandlades till ett. eldhaf. Lågorna mnalkades med en förfärlig fart; för oss gällde det att skyndsamt sätta oss i säkerhet. Vi lyckades finna skydd i en närbelägen bergsgrotta både för hästar och folk; dock voro vi icke ens der utom all fara. En och annan eldtunga inträngde i grottan, förorsakande en förskräcklig uppståndelse: damare:na tjöto, hästarne gnäggade, engelsmännen svuro — trefligt, skall jag säga. , Etter två timmar hade elden passerat 085,