Dagens Nyheter – 4 februari 1871, sida 2

ren, samt sedermera öfverlemnadt till mig. ... Du kan ju läsa det... Läs det! . Eklund (efter genomläsandet af det å 4 sidor skrifna brefvet). et der måste vara någon som vill taga Gustafs parti... Jag vet ej hvem som skrifvit det. . Ordf. Ja, af en som tycks vilja tro på hans oskuld. Eklurd. Ja, Gud gifve det. om så vore. Två vittnen: kuskarne Olof Sjöström och A. W. Andersson, i tjenst hos hyrkusken Eklund, åberopade af åklagaren, stadsfiskal silljann, hördes härefter rörande de klädespersedlar Hedelin uppgifvit sig ha lånt af dem, och berättade Sjöström att han en dag på vårsidan: utlånt en mörkgrå, åtsittande rock åt Hedelin, som skulle på bröllop. ... Vid ett tillfälle hade H. infunnit sig i stallet och talt om att 150 rdr voro utlofvade till den som upptäckte den eller de som begått mordet Ordf. Var du på bröllopet? Hedelin. Nej. jag hade ej lånt öfverrocken då, utan det var för att begagna den då jag var och (pekande på Eklund) gaf bakelsepåsen åt den der. Vittnet berättade vidare att Hedelin yttrat: Jag var bra dum, som inte gick å anmälde det der... Jag var den första, som visste det... Det kunde igen bittre vetat än jag. Ordf. Har du sagt så? . Hedelin. Det kan jag inte påminna mig.... (till vittnet) Sa ja inte om uret? Vittnet. Nej. om mordet. Hedelin. Vittnet skall tänka på den här saken till en annan gång; det är bäst det. Oråf. Du trasslar in dig allt mer och mer, du. Åklagaren. De 150 rdrne voro utlofvade till den som kunde upplysa om klockan. Vitlnet. NÄ, det är som jag sagt förut. — Jag frågade ändå: hvarför angaf du inte; 150 rdr äro bra att ha... Han svarade: Jag vill ingen menniska något ondt. Hedelin. Tänk sej för Sjöström, hvad han talar!,.. Bet gäller min heder!... Mitt yttrande var: det var dumt att man inte visste det här, för jag var den förste som såg uret... Så sa ja. Vittnet Andersson. som härefter hördes, omtalado att han lånat Hedelin frack, byxor och väst, för att bogagna på ett bröllop... Före mordet hade vittnet sett två flickor. inne på stallgården, och hade då Hedelin frågat honom, hvilken som var vackrast, i och med detsamma tilläggande: adden längsta (Josefina) är min fästmö Hedelin. Vittnet misstar sig på tiden... Det var efter mordet. Vittnet. Nej, före mordet. Eklund. Nej dagen efter mordet. Sedan vittnet Andersson vidare upplyst, att han vid ett tillfälle då Hedelin varit på besök istallet, hört Hedelin, under ett samtal med Sjöström, yttra ordet: snara, blef denne senare åter förekallad och berättade att ledelin vid tillfället yttrat, i det han framtagit en repstump: Sånahär begagna fruntimmerna nu för tiden, hvarefter han gjort en rännsnara och sagt till vittnet: stick in fingrot, så får du känna hur det känns. Oråf. Hvad var det der för yttrande? Hedelin. Det var ett allmänt tal i staden, att hon begagnat snara. Ransakningen sfslöts för dagen, och resolverado rätten att vittnesförhör i dag, kl. 2 på middagen, skall hållas i gumman Dahlströms hemvist, hvarefter målet annan dag förekommer å rådhusritten, för vidare handläggning. KOL TOR TG NE TI OSTI TN ATA