Dagens Nyheter – 3 februari 1871, sida 2

svaja öfver Ludvig XIV:s gamla residens, hade de båda svenskarne — försäkrade hr R. — allt skäl att vara nöjda med sitt vistande i Versailles. Hr RB. framstälde derefter en intressant beskrifning öfver sjukvården i Versailles, med allt hvad dertill hörde. Under hela deras vistelse derstädes hördes kanondunder snart sagdt oupphörligt, dag och natt — en infernalisk kör, hvartill Mont Valgrien höll basen. En afton var kanonaden starkare än vanligt; hr R. anade att någon större affär försiggick och begaf sig till en af ambulanserna, dit också verkligen inom kort flera svårt sårade infördes. Do sår, granaterna åstadkommit, voro de gräsligaste, hr R. sade sig under sin mångåriga kirurgiska praktik ha skådat: extremiteterna voro alldeles sön. derslitna från ofvan till nedan. Hr R. skildrade huru han vid den ofvannämda ambulansen, under den första brådskan, då endast unga reservläkare funnos tillstädes, af dessa, hvilka förut sett den artighet, hvarmed han och hans kamrat af de högre tyska läkarne bemötts, utan att han knappt sjelf hann tänka sig för, utnämndes till öfverläkare och måste använda sin kirurgiska erfarenhet på bl. a. två svåra amputationer. En annan episod från hr R:s besök i de tyska sjukhusen i Versailles berättades. Han kom en dag fram till en säng, hvari låg en illa sårad fransk officer. Den närvarande tyske läkaren ville visa hr RB. ett svårt skottsår, som den sjuke fått i bröstet. Det märktes tydligt, att fransmannen med ovilja såg, att såret blottades för den främmande åskådaren. Ni kan lugnt visa ert sår för denna man! sade läkaren. Det är ingen fiende till Frankrike, det är en svensk! Den stackars fransmannen vände sitt bleka ansigte till hr R. och började med matt röst ett samtal. På hr R:s fråga om hans tankar, sade han: XJag hoppas! Frankrike kan aldrig falla! Emellertid beslöto hrr Rossander och Haak efter 14 dagars vistelse i Versailles att begifva sig på hemresan. Orsaken till detta beslut var, att då ingen främmande läkare tilläts taga aktiv tjenst vid tyska hären, samt då efter Metz fall och innan man verkligen öfverbevisades om att Gambetta kunde stampa härar ur marken, man i sjelfva Versailles trodde på ett snart slut på kriget, våra läkare ansågo sig ej ha mer att lära vid det tyska högqvarterets ambulanser. Hr RB. sade sig veta, att man tillskrifvit deras lemnande af Versailles andra orsaker, men med hänsyn till dessa historier, hvilka till och med varit synliga i tryck, sade hr R., att oblygheten hos dem som uppdiktat dem endast täflade med naiviteten hos dem som kunde sätta tro till dem. Efter en beskrifning öfver hemresan, hvarvid besöktes sjukhusen i Wirtemberg (hvaremot grava anmärkningar kunde göras) och Bäjern samt de utmärkta i Berlin, der särskildt den qvinliga vården framstår i sin vackraste dager, öfvergick hr RB. till frågan om den roll, den internationela föreningen spelat i detta krig. Hr R. ansåg, att man gjort sig för stora illusioner om den hjelp, man kunde medelst de stora armåkårerna åtföljande ambulanser på sjelfva slagfältet eller i dess närmaste grannskap bringa de sårade. Den hastighet i rörelserna, hvilken ingår i nutidens krigföring, är ett stort hinder för dessa ambulanser. Dertill kommer, att en ambulans, hvarinom en mängd främmande personer befinner sig, kan ge anledring till många missbruk. Så har under det nu pågående kriget gåneverkorset vid mer än ett tillfälle på det gräsligaste missbrukats; härför funnos bevis. Föreningens verksamhet borde hädanefter, ansåg hr R., hufvudsakligast inskränka sig till sändandet af sjukvårdsmateriel eller penningar att anskaffa dylik. Till slut uppmanade hr Rosander allvarligt till att göra allt för den nationela sjukvården i fält äfven i vårt land, inom hvars gränser han emellertid varmt önskade att en sädan vård aldrig måtte bli af nöden.