Dagens Nyheter – 3 februari 1871, sida 2

hade i dörren vid anblicken af dom med hertär och damer rikt befolkade närmaste salongen. Dock, hoh stannade inte, tyisamma ögonblick såg hon sin far stående midt i rummet och med ansigtet vändt åt henne, utan att dottern dock hade ådragit sig hans uppmärksamhet. Den öfverlyckliga flickan glömde alla konvenansens lagar, glömde hela verlden omkring sig och störtade i ett enda språng till fadren bröst. Baron Fingal tog emot den oförmodade omfamningen utan att kunna se en skymt af det ansigte, som tryckte sig titt till hans bröst. Han böjde ned sitt hufvud under ett ironiskt leende, för att undersöka sin nyaste fångst. Mitt herrskap! Täcktes ni observera baron Elghjertas sista eröfring!4 — deklamerade den silfverhårige högljuddt. — En tjusande liten ros midt bland alla våra sköna kamelior! Men 4rosen4 hörde ingenting, hon slöt sig endast närmare sitt stöd. SPappa, älskade pappalt — hviskade den upprörda fliekan. SRosalie, mitt barn, min kära lilla flicka! — svarade fadren med hänförelse och under fullkomlig glömska af situationen. Fadershjertat kräfde oemotståndligt ut sin heliga rätt. Men i nästa sekund öfverdrogs Fingals nyss så blossande ansigte af en dödlig blekhet.