Dagens Nyheter – 3 februari 1871, sida 2

der observerade föreläsaren hurusom de franska sårade egnades lika omsorgsfull vård som de tyska — något som hr R. särskildt betonade såsom varande förhållandet öfverallt i Tyskland der han under sin resa varit. I Neuwied funnos förträffliga sjukvårdsanstalter, hvilka stodo under furstinnans af Wied speciela hägn. Hr R. egnade i förbigående några ord åt denna furstinna, hvilken, snart sagdt, tillbads af de sårade, af hvilka hon personligen gjorde sig bekant med alla. Tacksamhetens tårar i krigets arma offers ögon — yttrade hr RB. — äro helt vizst för den ädla furstinnan eu långt ljufvare belöning, än jernkorset, som så många andra af Tysklands högheter förvärfvat sig på det tredje blodiga slagfältet. I Homburg uppvaktade våra resande svenska läkare drottningen af Preussen, hvilken med den utsöktaste vänlighet mottog dem och omedelbart telegraferade till högqvarret i Versailles till sin gemål, för att bereda dem introduktion till sjukhusen derstädes. Detta tillstånd ankom också några dagar derefter pr telegraf, från korung Wilhelm; detta telegram gaf våra läkare tillstånd att se och taga reda på allt inom de tyska sjukvårdsanstalterna, men af dess formela uppställning drogo mottagarne den slutsatsen, att man emellertid ej gerna önskade, det de skulle ingå i aktiv militärläkaretjenstgöring. — Nu besöktes sjukhusen i Frankfurt, Darmstadt, Mannheim, Heidelberg oeh Carlsruhe, hvarefter kosan ställdes in i Frankrike, der Strassburg var första målet. Här var förfärliga saker anblicken mötte: en sjundedel af staden låg i ruiner. På sjukhusen lågo en mängd sårade eller annars sjuka, och af dessa dogo efter hvarandra minst tredjedelen. — Efter en kort utflykt till Basel och hesök derstädes vid agenturen för den nationela fältsjukvården, i hvars storartade verksamhet man här fick en klar inblick, anträdde hr Rossander, nu blott åtföljd af dr Haak, färden in i Frankrike. I Nancy befanns sjukvårdsanstalterna ganska dåliga; deremot voro de af bästa qvalit i Epernay, mon här var dock en väsentlig lucka — det fanns icke en enda sårad att vårda; de dervarande sjuklingarne voro alla tyfuspatienter. I Epernay råkades Gentve-konventionens ordförande, dr Appia, hvilken bekräftade de antaganden våra svenskar gjort sig vid genomläsandet af konung Wilhelms i öfrigt så lofvande telegram; dr Appia tillade, att främmande läkare ej voro gerna sedda af de tyska myndigheterna, ju närmare de nalkades slagfälten och ambulanserna. — Hr RB. uppdrog härefter en liflig skildring öfver den besvärliga resa, han och hans kollega vidare gjorde till Versailles. Så kommo vi sent en afton — berättade han bland annat — till en fransk stad; vi vände oss till den tyske platskommendanten med en höflig begäran om ett åkdon. Han var högst artig mot oss, och sedan han tagit vårt kungliga telegram i ögonsigte, förklarade han, att han hade den allra djupaste högaktning för våra personer, men något åkdon hade han ej sjelf att afstå. SAber wollen Sie annektiren, so... Nå, vi gingo ut i staden, och hur det var, fingo vi ett slags kärra, mot hvilken de gamla halländska rapphönorna voro änglafordon, samt em den dummaste bonde, hvilken ej hade mer reda på vägarne än vi. Trakten var myseket osäker och hvarken fransmännen sjelfva eller tyskarne begåfvo sig gerna ut sedan mörkret inträdt; men vi gåfvo oss ut på äfventyr, förlitande oss på vår oskuld och GeEntveflaggan, hissad på kärran; hvilkendera det nu var som hjelpte oss oskadda fram, vet jag cj, men till Versailles anlände vi helbregda, dock sedan vi, på grund af en betänklig meningsskiljaktighet mellan oss och vår häst, nödgats gå till fots den sista halfmilen. I Versailles mottogos de svenska läkarne med den utsöktaste artighet af vederbörande myndigheter och deras inträde till alla sjukhusen stod öppet. Oafsedt det förskräckliga, som oskiljaktigt måste medfölja sjelfva deras mission, samt de egna känslor, hvarmed de sågo Preussens svart-hvita baner