Dagens Nyheter – 3 februari 1871, sida 2

48å visa mig då till blåa salohgen!4 — sade Rosalie med en ton och en värdighet, som alldeles förbryllade betjenten. Den unga flickan steg uppför den praktfulla trappan, vid hvilkens slut hon obemärkt passerade förbi en grupp af skrattande herrar, och trädde in i blåa salongen, hvars ena del var afskild genom en mörkblå, stjernbeprydd ridå, bakom hvilken personer hördesisyssla. Rosalie såg sig omkring i det vackra, smakfulla rummet, h7ars alla möbler voro beklädda med blått siden. Midtemot henne på väggen smålog mot flickan hennes mors porträtt. Ack, du älskade moder! Ingen tänker på din dödsdag här i huset! — hviskade Rosalie med tårade ögon. Men i samma ögonblick trädde en äldre, silfverhårig man, med elegant, nästan sprättaktig hållning, skrattande ut ur det närmaste rummet, från hvilket ett muntert glammande hördes. Han kastade en hastig och öfverraskad blick på den unga flickan, medan han närmade sig artigt och liksom tyst frågande. Jag skulle vilja råka baron Elghjerta om möjligt i enrum — yttrade Rosalie blygt och med nedslagna ögon. CLåt mig då få bli er ciceron, sköna okända — svarade den sgilfverhårige och bjöd sin arm, hvilken flickan dock med skygghet vägrade att mottaga. — Stolt och ändå så ung! Nå, var då så aimable och följ mig utan stöd!4 Rosalie följde sin vägledare, men hon stan