Dagens Nyheter – 28 januari 1871, sida 2

garne . . . Jag kommer nu också ihåg, att Hedelin lade ikull en stol på golfvet, innan vi aflägsnade oss på tåspetsarne. och utan att läsa dörren, Ordf. Hvarför lade han ikull stolen? Eklund, Han ville att man skulle tro, det Montan fallit af stolen och fått slag. Ordf. Hade du icke aftalat med Hedelin huru ni skulle bete er, när gerningen var gjord? Eklund. Jo, vi hade kommit öfverens om att ej vara i sällskap ute, hvarför han skyndade ät ett häll och jag ät ett annat . . . Jag gick en god stund utan mål, endast sökande platser. der mycket folk fans, tr jag var rädd... KL 9 gick jag hem till Hedelin, och då hans moder yttrade sin förvåning öfver min sena påhelsning, skylde jag på min fruktan att ensam i mörkret bege mig hem, hvarför jag begirde sonens sällskap ... Hedelin hade under tiden tagit på sig rocken, och vi gingo, ... Jag började, sedan vi utkommit, gräla på honom, ty jag var ond derför att han lemnat mig ensam då jag var så rädd . . . Han bad mig då vara lugn-och ej visa mig orolig . .. Under vägen visade jag honom klockan, hvilken han bad mig behålla, till dess han kunde byta bort den, och ringen, som han bad mig bära . . . För penningarne hado jag köpt ett klädningstyg, och paketet, hvari detta var inslaget, bar han åt mig... Då jag frågade henom huru mycket pengar han fann, svarade han att det var så litet att det ej var värdt ett mord . .. På fredagen i ällskap och på lördagen häktades jag. Ordf. När du satt häktad här, fick du då mottaga en påse konfekt, hvari låg en skrifven lapp? Eklund. Ja, på lappen stod att jag burit mig dumt åt, som bekänt, och att jag ej skullo indraga honom. Ordf. Du hade skrifvit till Hedelin lappar, med en nål? Eklund. Ja, för Gustaf hade lärt mig skrifva utan bläck och penna, med nålar. Jag skref att han hade ingenting att frukta af mig .. . Enär polismästaren flere gånger förklarat sin tro vara att Hedelin vore min medbrottsling, skrefjag, för att undanrödja alla misstankar mot honom, ett bref till H, deri jag omtalade att jag hade en medbrottsling. Detta bref lät jag, med flit, upptäckas i min säng. Efter en kort öfverläggning, införes Eklund ånyo, och straxt härefter Hedelin. Eklund (med hopkniäppta händer, närmande sig Hedelin). Gustaf, lofvar du nu att tala sanning 73 Hedolin (sträft). Låt bli mej, ä du tokig nsenniskat... Eklund (i ångestfull ton). Tala sanning, Gustaf: Hedelin (som förut). Har ja laggt snaran om halsen, jag? Eklund. Bekänn, söta Hedelin! Hedelin. Hedelin! ?.. Låt bli mej; jag tror du ä tokig! Ordf. Seså!t... Har hon aldrig talt om för dig att hon känt en gammal gubbe? edelin. Nej. Oråf. Har du cj träffat henne hos brodern? Hedelin (Wwärt). Det kommer jag inte ihåg. Ordf. Du har förut haft tre olika uppgifter om den saken, nu har du en fjerde, nemligen: svdu kommer inte ihåg ! Hedelin (trotsigt). Nej sijer ja, å det är väl inte så underligt. . Ordf. Var lagom trotsig, du... Du har krångt Hedelin. Ja har inte laggt snaran om halsen på gubben. Eklund. Bekänn, Gustaf! iedelin. At . Ordf. Har du aldrig gått med henne på Drottninggatan? Hedelin. Nej: Ordf. Hör du Josefina, kan du uppge någon person som sett er tillsammans? Eklund. Nej. ... Säj sanning, Gustaf! Hedelin. Säj sanning sjelf. du, å stå inte å... Ordf. Vänd dig till mej. ... Iar du inte varit i sällskap med henne på Drottninggatan? Hedelin. Jo lite. Ordf. Ja, ser du så du står och ljuger. Hör på, här skall du få höra ett bref, skrifvet till dig från Eklund, men hvilket blifvit tillvarataget af vederbörande. (Brefvet uppläses och innehåller i korthet ungefär följande): Stackars olyckliga Gustaf! Härmed några rader, till en uppmuntran... Icke kunde du med lugn se mig ensam inträda inför fängelsets portar, derom är jag öfvertygad... Jag lofvade dig visserligen vid Gud att ej förråda dig, men ett sådant löfte kunde hvarken Gud eller menniskor gilla, jag har derför bekiänt allt... Förlåt mig .. jag har fått lugn... Snälla Gustaf, hvad du gör, så säg sanningen. Du som man, bör ej frukta det verdsliga straffet, då jag, som vinua, ej gör det.:. BbBekänn snälla Gustaf!.. såt mig ej be dig förgäfves.. Frid finner man ej. förr än man talat sanning... Pastor Hollander kommer till dig... Tillslut ej ditt hjerta för honom. Ditt goda rykte är ju iändå förstördt. Jag är icke känslolös, fastän du kan tro det... Jag skall bedja Gud för dig... Oråf. Nå, hvad säger du om det här? Hedelin. Det kan jag inte svara något på. Eklund. Goda Gustaf: Ordt. Du har visat en sådan djerfhet vid dina stölders begående, att man äfven kan tro dig om djerfhet i annat. Hedåclin. Jag har imte laggt snaran om gubben. Ordf. Hur kan du förklara, hvarför du ljugit så mycket förut? Hedelin. Jag har inte ljugit förut, det är enast glömska. Ordf. Vittnen ha ju styrkt att du talat osanning. rörande ditt och Josefinas aflägsnande från Lovisa Eriksson... Det behöfs icke mycken bevisning till, för att döma dig saker. Hedelin tiger. Två vittnen: garfvaregesiällen P. E. Jansson och maskinisten J. Wiberg, hördes härefter mot Hedelin, och omvittnade sammanstämmande att de, som ofta sett Hedelin, både före och efter mordet å Montan. observerat att den tilltalade före mordets begående varit högst tarfligt klädd, men efteråt uppträdt i elegant kostym, Ordf. Hur kom det till att du var så tarfligt klädd förut och så bra, strax efter mordets begående? Hogelin. Jag lånte den fina rocken af en dräng, som heter Sjöström och byxorna af en annan dräng, som heter Andersson,