Dagens Nyheter – 28 januari 1871, sida 2

sonen vore en välförsedd man . . . Nu började vi tala om att göra något åt honom . . . Gustaf sade: Vi kunde göra en god affär . . . Man kunde t. ex. skjuta honom . . . Man borde verkligen ta lifvet af honom, derför att han burit sig så skurkaktigt åt mot dig., Ordf. Blef du into förskräckt öfver detta förslag? Eklund. Nej. . Ordf. Du tasade inte för ett sådant yttrande!? Eklnnd. Jag svarade honom: du är tokig. Gustafin ... Vi kommo dock att fortsätta med resonnemanget om saken, dervid jag ville veta huru det skulle gå till. Det enda som den qvällen vidare afhandlades var Gustafs svar: inomhus, i ett rum! ,.. Då vi dagen derefter träffades, talade vi om samma sak, och Hedelin sade då rent ut att vi skulle taga lifvet af personen. (Jag v ej ännu då hans namn.) Han har pengar på sig. och sedan resa vi till Amerika, sade Hedelin. Jag gjorde en invändning, hvilken Gustaf besvarade med: skall man tänka på att taga sig fram här i verlden, så får man inte vara rådlös ... Han åtog SE härefter att skjuta Montan, och då jag föreställde honom att ett skott skulle väcka allarm, svarade han: vi ta bomullskrut, så hörs det inte. Ordf. Blef ni ej förskräckt? Eklund, Nej, jag var med om det . . . Jag före slog endast a t vi skulle strypa honom i stället. Ordf. Har du någonsin hört att en menniska blifvit strypt? . Eklund. Nej, men jag hade en id om det, ty jag har sett en person som sökt strypa sig genom att läggande sig på golfvet draga åt en rem omkring halsen. Remmen var fästad i lådhandtaget till en byrå . . . Jag var då 13 år. Oråf, Du är 22 är nu... Sedan 7 årtillbaka, således. kom du ihåg detta . . . Hvad sade Hedelin om ditt förslag? Eklund, Då kan du förat sjelf, sade han... Nej tack, då kan det bli han som stryper mig. svarade jag . . . Vi beslutade härefter att jug skulle söka få in honor i ett rum någorstädes och att han skulle passa på med snaran. Ordf. Var det mänga gånger ni sökte Montan? Eklund. Nej. visserligen var jag ond på honom, men samvetet gjorde att jag hado svårt för att besluta mig för . . . Ordf. Tänkte du ej på det ohy saliga i saken? Eklund. Nej, men jag tyckte ändå att jag inte kunde... Men på tisdagen råkade jag Montan, under det jag var på väg awvt söka Klara Walckman. Montan slog mig då på lek öfver ryggen med sitt paraply, och frågade hvart jag skulle gå. Sedan jag upplyst honom härom, bad jag om ett möte, sägande mig ha något af vigt att omtala för horom.. Vi kommo då öfverens om att träffas qvälJen derpå vid samma tid, i hörnet af Drottningoch Kusngholmsbrogatorna. Oråf. Det här mötet uppgiorde ni med fullt uppsät att begå aådet? Eklund. Ja... Sedan gick jag ifrån honom, men gick ej till Hornsberg, ty jag blef så orolig... Dagen derpå gick jag upp till Lovisa Eriksson. Ördf. Huru var du till mods den natten? Eklund. Jag visade mig lugn, men var orolig... Hos Eriksson träftade jag en flicka från landet, hvilken jag skiekade med cen biljett till He delin, hvari jag underrättade honom att jag var ledsen, och att han skulle komma upp på eftermiddagen. Ordf. Stod det också i brefvet: tag med dig en stor sup! Eklund (med förlägen min). Ja... Jag gick sedan hem för att äta middag, hvarefter vi träfrades vid fyratiden. Vi begåfvo oss till Lovisa, och tog jag under vägen den af mig skrifna biljetten ifrån honom och ref sönder densamma... Vid öH-tiden gingo vi ifrån Lovisa och stannade i förstugan, der jag omtalade för Gustaf nej stärr.t möte med Montan (personen, som jag kal ade Montan)... Vi kommo då öfverens om huru vi skulle göra... Han fick veta adressen : 8 Hötorget och noga beskrifning på rummets läge, hvarförutom jag gaf honom ett snöre som jag fått hemma... Sedermera gjorde vi sällskap till min bror, hvarifrån jag först aflägsnade mig, för att gå hem och kläda om mig... Vår öfverenskommelse var att sedan träffas i nr 8. . Jag var orolig. men hade ej afstått från tanken på mordet... Jag. gick och träffade personen på bestimd plats, hvarefter han och jag i rask fart begåfvo oss öfver Hötorget till nr S, der han först ingick, skaffade nyckeln till rummet och härefter, genom att sakta ropa: Anna! fick mig att gå upp. Sedan vi inkommit stängde han dörren, men — ——— sr — jag sade att jag ville försäkra mig om huruvida dörren var stingd Han svarade då skrattande: Den är nog stängd, men du kan ju gå och se efter,... Jag låste då upp dörren och... Ordf. Märkte du ingenting ovanligt med dörren ? Eklurd. Nej... Jag läste upp dörren, för att g. Hedelin tecknet och slamrade sedan med låset likasom jag skulle läst igen den åter, men detta gjorde jag ej. Ordf, Nå, vår Hedelin der? Eklund, Ja, han stod i trappan. Ordf. Gick dörren lätt, som vanliga dörrar? Eklund. Ja, inte annat jag kan minnas. . Ordf. Frågte inte Montan om du läste dörrn igen. Eklund, Nej, han skulle väl tro att jag gjort det bättre än han, just i anledning deraf att jag nyss förut yttrat tvifvel derom att han gjort det riktigt... Gustaf inträdde nu... I samma ögonblick sökte Montan komma upp, i det han frägade: Hvad är det? Jag höll honom emellertid qvar ett par sekunder till dess Gustaf hann fram . . . Gustaf yttrade då: Ingenting farligtoch kastade i detsama snaran om halsen på Montan, hvarefter en kortare brottning uppstod dem emellan, derunder Montan först skrek: Herre Jesus Anna! men sedan föll till golfvet, sprattlande med benen och låtande höra några näsljud. Ordf. Hvad gjorde du under tiden? Eklund. Jag sprang upp och stängde dörren, hvarefter jag tog på mig nina öfverplagg. Ordf. Var ni så lugnt Hvad gjorde Hedslin? Eklund, Han låg på knä framför liket och tog pengarne, klockan oeh det andra , , . Jag hörde äfven rasslet af sedlar, men dem säg jag aldrig. Iunan vi gingo, mottog jag allt, utom papperspena rens GREA Ger SR VENE IKEA Ros REON