Dagens Nyheter – 23 januari 1871, sida 2

redan allt, och var för ädel att ställa den oskyldiga välgörarinnan till ansvar för do olyckor, dem hennes godhet ofrivilligt för vållat. Vi skulle teckna Fingals själ för mycket i svart, om vi förnekade hans uppriktiga sorg öfver förlusten af sin unga maka. Denna sorg var en tid så mycket våldsammare gom den var blandad med de qralfullaste samvetsförebråelser, och hans omgifning trodde slutligen på någon börjande sinnessjukdom. Man kunde se hongm långa dagar sällskapa endast med sitt lilla barn, Eleonores enda afkomling, en liten englauppenbarelse, en dotter på fyra år. Gråtande slöt han den späda varelsen till sitt bröst, och ville till en början icke böra talas om någon annan tröst. Men knappt var sorgåret slut, förrän gamla känslor, öfver hvilkas glöd tiden hade strött sin falaska, ånyo började glimma och småningom tindra allt klarare, Fingal började samspråka med sitt samvete och drömma om möjligheten af en storartad försoning. Han hade redan ett par gånger besökt kronofogden, som flyttat till Lund, för att taga vård om Ragnar och Halfdan, hvilka numera voro studenter, och för hvilkas framtida fortkomst den redbara vännen offrat sin åtrå att flytta öfrer till England, för att der lefva ech dö:hos Gundla och hennes far. Kronofogden hade bemött den ståtlige