Dagens Nyheter – 20 januari 1871, sida 2

—— vDVOLl mee CApropos kuriositeter — genmälde han — så finns dock ingenting i naturen så rTärkvärdigt som ett qvinnohjerta. Eller hvad säger ni, pastor Hjort, ni, som gjort menniskosjälen och -dess irrgångar till ert särskilda studium; hvad säger ni om min svärdotter plötsliga förvandling? Ännu för två, tre må: nader sedan bar Eleonore v. Dörben en verklig afsky för min son, uppkommen af :anledningar, dem hon icke sjelf kunde fullt förklara, och nu tyckes hon riktigt öfverlycklig vid sin unge makes sida. Det spända förhållandet mellan de fordna lekkamraterna pinade mig fill den grad, att jag höll på att ånyo aflägsna min Fingal från det fädernehem, han så länge öfvergifvit. Dagen för hans afresa var till och med utsatt, då plötsligen allt förändrades wid min sons bittra förklaring, att det nu var Eleonore, som ställde sig likt engeln med det brinnande svärdet framför porten till hans framtids lockande eden; och att det var hon, som öfverkorsade hans: fars plankarta till ett verksamt och gagnande lif för sonen. Den unga qvinvan upphörde på en gång med sina sarkasmer och började bli tyst och drömmande; slutligen bad hon min son uppskjuta sin afresa, och det dröjde nu icke länge, förrän de ögon, som så nyligen blickat på honom med köld och förakt; syntes tindra af ömhet eller beslöjas af vemod. Min Fingal tycktes inte vara alldeles obekant medkärlekens mystiska skifferspråk, han