Dagens Nyheter – 18 januari 1871, sida 2

våra dagar. förlorar både klang och glans, om det icke upprätthålles genom egna dygder.t I så bestämd och allvarlig ton hade aldrig fadren tålat förr och allrig visat sig så ståndaktig mot sonens förföriska leenden. Fingal hade ingenting ott svara; han satte sig vid fadrens skrifboril och ritade med pennan, medan baron Hans fortsatte sin promenad på det konstrikt inlagda golfvet. SDet är ett glädjande tidens tecken — fortfor f. d. gesandten — att vi ädlingar ieke längre söka isolera oss på en sorts estrad i samhällsbyggningen, utan deltaga i hvarje idrott, vare sig vetenskaplig, litterär eller industriel med de täflande ofrälse, och att på vår fana icke längre stå orden: egen ära, utan Sfosterlandets väls. Också ha ju alla våra företräden hvilat endast på illusionernas lösa grund, och vi göra oss löjliga, om vi längre förneka det. Det ädla namn, jag bär, vill jag visst inte byta bort mot något annat, men om jag såg det i minsta mån befläckad?, skulle jag genast kalla mig Claesson efter min fader Claes, eller Göstason efter min farfar Gösta, utan att känna mig det ringaste nedsatt för det. En ärans man är dock något för mer än en adelsnan, och det smärtar mig, att min ende son anser det för nog att stanna vid det lägre trappsteget. Ånvyo sväljde Fingal sitt svar, ty han tyckte sig egentligen nte ha någonting att svara, och stunden syntes honom inte lämplig