Dagens Nyheter – 18 januari 1871, sida 2

till talman i andra kammaren erkebiskopen A. N. Sundberg och till vice talman hr C. A. Mannerskantz. Innan hr Lagerbjelke intog talmansstolen, höll han till första kammaren följande tal: Mine Herrar! Den tid, som förflutit sedan riksdagens arbeten sist afslutades, har medfört tilldragelser af verldshistorisk betydelse och af oberäkneligt inflytande vå Europas framtid. Om vid verldshändelser sådana som dessa verkningarna deraf, mer eller mindre, låta sig öfverallt kännas, har dock vårt lands atskilda läge, vid dessa likasom vid flere föregående politiska förvecklingar inom vår verldsdel, tillåtit oss att undvika allt eget uppträdande och att fortfarande egna våra krafter åt fredligare virf. Denna lycka, ioch för sig sjelf stor, har ytterligare blifvit gynnad genom en god skörd af joerdbruksalster; och Sveriges folk kan sålunda, på samma gång det egnar sitt hjertliga deltagande för de lidanden kriget medfört, med tacksam glädje skåda tillbaka på sin egen lugna lycka. Den goda dagen är dock gifven icke endast för att åtnjutas, ntan för att med klokhet och kraft användas. Först då blifva dess viälsignelser rätt fruktbärande, först då varaktiga. Måtte alltid denna sanning ritt behjertas; och om, hvilket försynen nådeligen länge afvände, äfven till oss den onda dagen sedan kommer, den skall då i Svea land blifva en gäst, till hvilkens emottagande allt finnes förberedt. Med djup känsla häraf och under ev liflig önskan om lycka och framgång för kammarens nu förestående arbeten till ett älskadt fosterlands väl, anhåller jag vördnadsfullt att i herrarnes vänskap och förtroende få vara inneslaten. Andra kammarens ålderspresident uttalade, vid öfverlemnandet af klubban, kammarens stora belåtenhet att åter få se sin förre bepröfvade talman på främsta platsen inom kammaren, hvarefter hr Sundberg yttrade följande: Mina herrar! Det tr sannolikt för många bland Eder ovintadt att nu se mig åter intaga andra kammarens talmansstol. Förändrad lefnadsställving har nemligen medfört svårigheter att fortfara med ett uppdrag, som, så linge det ricker, tager mannens kraft odelad i anspråk. Då emellertid h. m. konungen velat ånyo hedra mig med sitt förtroende och jag dessutom af erfarenheten från föregående år hemtat tillräckliga skäl för den öfvertygelsen, att kammaren sjelf icke önskade någon förändring, har jag ansett mig böra ännu en gång emottaga den ifrågavarande befattningen. Att hon blifvit mig synnerligen dyrbar, behöfver knappt sägas. Hvarje menniska är känslig och tacksam för sina medborgares vilvilja; följaktligen måste äfven jag skatta högt den, som bär fallit på min lott, och försöka att genom pligttroget arbete vara henne värdig. Huruvida mitt ordförandeskap kommer att lyckas, beror nu såsom tillförene hufvudsakligen på Eder sjelfva. Det är intet artigt talesätt, utan en verklig sanning, jag med denna flera gånger upprepade försäkran uttrycker. Låten mig alltså, m.h., äfven under innevarande riksdag få pårikna samma trofasta och osvikliga bistånd, som jag hittills åtnjutit. Jag är förvissad, att våra öfverläggningar då fortfarande skola blifva föremål för landets aktning. Sedan vi den 15 maj åtskildes, hafva stora tilldragelser inträffat. Att hvad som skett lär med alla sina hemska skepnader för oss ett mäktigt gif akt, lär ingen vilja förneka. Jag säger afsigtligt ingen, ty enstaka yttranden om svenska folkets vanmakt och dermed sammanhängande råd att afstå från tanken på sjelfförsvar hafva endast varit :illfälliga utgjutelser af dåligt lynne, som knappt förtjena någon uppmiirksamhet. Vore det annorlunda och vore de verkliga uttryck för ett allmännare tinkesitt, då gjorde vi bäst att instämma i Sveasångarens önskan till de store hädangångne Carlarne, att de måtte styra Sstjernbeprydda tistelstången mot hafvets afgrund med förtvifladt mod, att med vår jord vår skam må bli förgången, och ingen veta hvar vårt Svea stod. Men å är det lyckligtvis icke. Folket tackar visserligen Gud för freden3 vilsignelser, men det vet ock, att om de skola i trygghet åtnjutas, så måste man vara beredd på kriget. Det tillhör oss att i gerning visa, huru vi förstått dess vilja. Iaom vår egen lilla krets hafva hkaledes rätt stora förändringar under sista hälften af det förflutna året inträffat. Hvarhelst vi se oss omkring på detta rum, sakna vi mången redbar man, till hvars ord vi gerna lyssnade. Några hafva gått till den sista hvilan, andra bafva afsagt fig riksdagsmannabestyret. På samma gång vi beklaga att ej mer få se dem ibland oss, bevara vi deras personer och verksamhet i tacksamt minne. Deras efrerträdare skola nu tillsamman med oss qvarblifne fortsitta det vigtiga, ansvarsfulla och sköna arbetet på fäderneslandets förkofran. Gifve han, som leder allt i himmel och på jord, oss dertill sin nåd och kraft! Den tid, i hvilken vi tro satte till att uträtta hans ärender, är så kritisk, så full af stridiga anspråk, att vi aldrig kunna vara nog ödmjuka, samvetsgranna och-fasta i vårt handlingssätt. Du skall bvarken förakta eller jaga efter dagens opinioner, utan helt enkelt vara en rtedlig svensk man, hörde jag vid ett tillfälle en gammal man säga till sin son. Då det ordet ännu 1j i mi alk da la eV