Dagens Nyheter – 7 januari 1871, sida 1

OR RR RR RR ee Hela staden var ett enda oerhördt hospital, men der fanns endast en likare som var i stånd att företaga operationer. Endast i teatern lågo öfver 200 svårt sårade. Under loppet af många timmår fanns der ingen läkare. Kölden var skarp, och mången tapper mans lif gick förloradt, emedan ingen fanns till hands, som hade nog skicklighet att rätt kunna förbinda hans sår. De döda lågo tätt emellan de döende, och efter hand som de förstnämde släpades bort fylldes deras plat ser ögonblickligt. eklagansvärda varelser med krossade käkar eller till hälften bortskjutna ansigten vandrade omkring, pekande på sina förfärliga sår och gjorde tecken att få vatten, som det var dem omöjligt att svälja. Oftricerare och soldater, veteraner och ynglingar — alla lågo i en sammanhopad massa af elände och hjelplöshet. Hvarje modulation af jämmer, som den menskliga rösten kan framstöna, ljöd från detta smärtans hem, och oupphörligt hördes ropen: Vatten! För guds skull en droppe vatten: En läkare! En läkare!, Det var en sann lindring för dessa olyckliga blott läkaren visade sig. Han kom från andra liknande scener och ropade högt: Hvar äro de svårt sårade? Hvar finnas de som skola amputeras? Och han började genast sitt arbete med menniskokärlekens ifver och uthållighet. Om morgonen den 9 började slaget på nytt och rasade hela dagen. Rundt omkring Villerceau lågo de döda bäjrarne och fransmännen tätare än fasaner efter den hetaste jagt. På ömse sidor om den lilla backen lägo de ansigte mot ansigte, knappt mer än en aln från hvarandra. På toppen hade en bäjrare fallit död öfver ofvanpå en död fransman. Under dagen genomströtvades Beaugency af preussiska trupper, och alla husen i förstäderna äfvensom cigarroch sockerbagarbutikerna plundrades. Bultandet med gevärskolfvarne på dörrarne förskräckte de stackars invånarne lika mycket som skjutningen. De brandenburgeka. trupperna syntes mest systematiska i deras sätt att gå till väga. Vid mörkrets inbrott afstannade skjutningen liksom på en gifven signal; båda partierna voro uppenbarligen alldeles utmattade. Under hela natten kommo ambulanser med sina, sorgliga bördor aftyska särade in i Beaugeney. Öfver 500 inkommo dit endast erna dsug. Lördagen den 10 upptogs striden ånyo, på nästan samma linie, och räckte äfven nu till qvällen, utan att någondera parten vann någon fördel ötver den andra. Då jag på eftermiddagen, åtföljd af en engelsman, stod nära intill de preussiska reserverna, tilltalades jag af en man med det bekanta ambulansmärket på fransyska: Några af edra kamrater ligga sårade derborta i byn och dö af svält; hvarför skaffar ni inte bort dem eller ger dem någon föda?. Jag svarade att jag ej var mer kamrat till tyskarne iän till fransmännen, men ji gerna ville hjelpa dem begge; jag nödgades dock tillägga, att jag ej kunde transportera en enda menniska. då tyskarne tagit alla vagnar och hästar, och att jag ej heller kunde ge mat åt någon, cnär bröd ej kunde köpas för guld, då tyskarne tagit allt mjöl som funnits i staden. Emellertid gingo vi till den anvisade byn. Vid dess utkant låg en pension för flickor. Hvilka krigets fasor detta hus inrymde, derom kan man ej göra sig någon före ställning. Hvarje rum — och sådana funnos måna — ända från källaren till taket var alldeles uppfyldt af döda och hungriga menniskor, hvilka lågo så tätt intill hvarandra, att det var omöjligt att komma fram mellan dem. Några hade legat der sedan tisdagsafton, många sedan onsdagen. Det var nu lördag. och inte en droppe vatten, inte en munsbit mat hade ännu på detta ställe kommit öfver deras läppar. Många voro svårt sårade. men lefde ännu. Der voro fiera officerare bland dem, af hvilka en sköttes på det ömmaste af en i benet sårad sergeant. som utbredt sin egen kappa öfver honom. Fönsterna i huset vore inslagna, der fanns intet husgeråd, och i alla dessa dagar och nätter, med en arktisk köld hade de legat på bara golfvet med deras går utan förband! Stanken, som slog emot oss, var förfärlig. Hvarje hus i byn företedde samma gräsliga anblick. I nägra rum funno vi 12 å 14 man, af hvilka några voro lik. En stackare låg ensam med ett svårt skottsår genom låret. Köld och hunger hade under tre dygn gjort honom till den hjelplösaste menniska, jag någonsin sett. Hans ord: Quel bonheur?! då han upptäckto ett menskligt ansigte i sin närhet, skola aldrig glömmas af dem, som hörde honom. a . Om qvällen gick en välvillig ulanläkare in på att förbinda några af de svårast sårade, så att de skulle kunna flyttas, men han hade ej andra instrument med sig än en sax och nägra nålar. Lyckligtvis bibehöll det engelska sällskapet, trots ansträngningarna, sina krafter, och de flesta sårade blefvo under natten eller följande dagen transporterade till nunneklaostret i Beaugency. Många voro dock redan lifvets gräns för nära för att tåla vid flyttningen, och en förträfflig fransk abbt, som sjelf led af ytterlig mattighet, tillbragte natten hos dem i bön, utdelande kyrkans sista sakrament, dervid assisterad af en engelsk protestantisk soldat. Många tyskar, som buro det röda