Dagens Nyheter – 4 januari 1871, sida 2

Aro alla djurens handlingar blott instinkt? (Af H. Gadamer i Svenska Jägarförbundets nya Tidskritt.) Detta är en fråga, som jag mångfaldiga gånger gjort mig, då jag i böcker sett frågan om djurens själslif affärdad med det, som mig synes, allt för lättfärdigt använda och gängse ordet: instinkt. Det förekommer mig, som om menniskan i medtödd stolhet öfver att vara djurens herre, i känslan af sin öfverlägsenhet, unnade dem alltför liten rättvisa — en analogi som för öfrigt återkommer i förhållandet mellan herrskaren och slafven, den lärde och den olärde, den rike och den fattige. I sjelfva verket är det, såsom mig synes, ett tecken till obildning, om man nedsätter djuren under den plats dem tillkommer, och derifrån härflyter nog till en del den råa behandling, som de ofta få röna af den upphöjdare varelse, som fader Linn kallade homo sapiens. Ofta har jag om detta ämne bytt ord med andra. Då jag påstått, att djuren ha själ, har man bland andra motbevis användt skriftens ord: djuren äro oskäliga. Men i trots häraf påstår jag, och ingen må finna sig stött deröfver, att djuren, trån elefanten till de mikroskopiska, från de fullkomligaste till de ofullkomligaste — om uttrycket kan användas, ty i naturen finnes intet ofullkomligt — ha en själ. Utan själ intet lif, ingen rörelse! De som känna sig förnärmade deröfver, att man tillerkänner djuren själ, ha ju att trösta sig dermed, att deras egna själar äro odödliga, då motsatsen antages om djuren. Naturkunonigheten har hittills alltför litet sysselsatt sig med detta ämne. Hade forskningen mera varit riktad derpå, så skulle vi veta mera derom, och det skulle då ej kunna hända, att man förnekade djurens själsförmögenheter och kort och godt förklarade deras själslif såsom blott instinkt, det vill säga en verksamhet som mdste vara blott på ett enda sätt, så och ej annorlunda. Att emellertid forskningen under de sednaste tiderna börjat sträcka sig äfven till detta område, är angenämt att erkänna. Så har man, till exempel, Maziwmilian Perthys arbete: Uber das Seelenleben der Thiere, en bok, som med godt skäl kan rekommerderas åt alla, hvilka vilja taga kännedom om djurens lif. — Ingen må dock efter denna inledning vänta att jag skulle försöka filosofiskt afhandia detta intressanta ämne. Den uppgiften öfverlemnas åt bättre förmågor. Min afsigt är blott att fästa uppmärksamheten på detta tacksamma falt, till fromma för oss sjelfva och för djuren. Fäster man uppmärksamhet vid deras lif, studerar man det och, så att säga, sätter sig in deri, så skulle många intressanta drag kunna åt minnet förvaras, hvilka kanske äfven kunde ge någon ledning åt forskaren. Jag slutar denna ofullständiga betraktelse, för att meddela några drag, som synas mig nnebära, att djuren ha utbildade själsförmögenheter, att de öfverlägga och ha förstånd. Se här några historietter om min tik Gertry, af hönshundsras: Om morgonen, då jag stiger upp, ligger hon tyst och stilla, men bevakar alla mina rörelser. Hon ger akt på, huru jag tager på mig det ena plagget efter det andra, men lätsar om ingentinvg förr än jag drager på mig rocken. Då lyfter hon sina öron. I fall jag nu sätter mig, så filler hon ned öronen, men bevakar mina rörelser. Förhåller jag mig stilla, så blir äf